Om man ska vara noga, världens största tunnbindarvarumärke, för fat på fransk ek, är Seguin Moreau. Det finns större tillverkare som t.ex. gör fat för bourbon. Vi hade nyligen förmånen att besöka Seguin Moreau på deras huvudkontor strax utanför staden Cognac och kommer att ha tillfälle att komma tillbaks till ämnet. (T.ex. viskas det om en ”revolutionerande” innovation inom kvalitetskontroll av faten i början på nästa år.) Men redan nu kan det vara intressant med en kort profil av tunnbinderiet. Seguin Moreau tillhör gruppen Oeneo, som är noterad på franska börsen.
Oeneo äger även bl.a. tunnbindaren Radoux och korktillverkaren Diams (som tidigare hette Sabaté, men som bytt namn i och med att de uppfann en process för att skydda korkar mot TCA-kontamination). De två tunnbinderierna, Seguin Moreau och Radoux, arbetar dock helt oberoende av varandra, även om de tillhör samma grupp. De förefaller till och med att aktivt konkurrera med varandra.
Teknik och kvalitet
Seguin Moreau anser sig vara en pionjär inom tunnbinderiet och arbetar mycket med produktutveckling och kvalitetskontroll. De var en av de första att sluta ange varifrån eken kommer på sina tunnor. Ofta pratar man om att eken kommer från Vogeserna, Limousin, eller någon annan skog. Seguin Moreau menar att det viktiga är kvaliteten på eken, framför allt porositeten (eller tätheten), och att den varierar mycket inom en och samma skog. Därför, menar de, är det bättre att ange ekens kvalitet istället för varifrån den kommer.
Det är för övrigt en linje som även Radoux har börjat med sedan något år tillbaks.
Lite fakta: Man tillverkar ca 550 000 fat – normalt på 225 eller 228 liter – per år i Frankrike och totalt 800 000 i världen (vintunnor). Seguin Moreau tillverkar ca 75 000 fat per år. Ett fat kostar ca 600 euro när vinproducenten köper det. Med andra ord, om man varje år använder 100% nya fat blir det runt 2 euro per flaska. Tunnbindaren i sin tur betalar ca 300 euro i materialkostnad för ett fat – det är så mycket som eken till ett fat kostar. Från en kapad och rensad ekstam kan man endast utnyttja en fjärdedel till att göra fat av.
Smaken
Vi hade tillfälle nyligen att prova ett antal olika viner som hade lagrats i fat på olika sätt. Det mest förvånande var ett par av viner: samma ursprungliga vin/must, men det ena hade jäst i träståndare och det andra hade jäst i ståltank. Efter jäsningen hade de båda lagrats på identiska sätt. De två vinerna uppvisade en anmärkningsvärd skillnad som man inte skulle trott möjlig när enda saken som skiljde dem åt var materialitet i behållaren under den relativt korta jäsningen. Något som vi kommer att ha tillfälle att komma tillbaks till senare.
Mer info: www.lejournalduvin.com och www.seguin-moreau.fr och deras blogg ”Winemakers for Good Wood”!
