En fransk botaniker gjorde en äventyrlig resa i USA på 1880-talet på jakt efter en amerikansk vinranka som var lämplig för vingårdana därhemma. Frankrike var mitt uppe i phylloxera-krisen, och en lösning behövdes snabbt. Han hittade den i Texas. Viala tog med sig hem en amerikansk vinranka som tycktes trivas på samma typ av kalkhaltig jord som finns i Champagne och Cognac. Han hade upptäckt en rotstock som fungerade bra i dessa regioner och många andra.
Ett fartyg som anlände till södra Frankrike 1860 medförde bland annat sticklingar av vinstockar från Amerika. Men det hade med sig mer än det, bland annat en okänd fripassagerare som nästan skulle utplåna hela Frankrikes och Europas vinproduktion. Senare upptäcktes det att det var en liten insekt som kallades vinlusen eller Phylloxera vastatrix (mer nyligen går den ibland under det alternativa latinska namnet Daktulosphaira vitifoliae). Inte utan orsak betyder ”vastatrix” ”förödare” eller ”förstörare”.
Denna artikel publicerades ursprungligen i en kortare version på Forbes.com.
Phylloxera-lusen livnär sig på vinstockarnas rötter men eftersom vinrankor och lusen hade existerat länge tillsammans i Nordamerika hade vinrankan anpassat sig och kunde överleva lusen. Men den europeiska vinrankan, Vitis vinifera, kunde inte det. När lusen anländer till en vingård dör en vinifiera-vinstock med tiden. När vinlusen spred sig över hela Europa dog vingårdarna, den ena efter den andra. Ingen hade hittat ett effektivt skydd.
Lösningen hittade man så småningom, en enkel lösning: man tar roten av en amerikansk vinranka och på den ympar man den europeiska fruktbärande vinsorten, Vitis vinifera. Voilà. Det är den övre delen av vinrankan som identifierar vilken druvsort det är: cabernet sauvignon, grenache, syrah etc. Alla ”europeiska” druvsorter är V vinifera.
Vi har läst många gånger att chardonnay trivs i kalkstenjord och cabernet sauvignon i grusjord. Det är inte lika ofta det skrivs om vikten av att välja en lämplig rotstock. Nästan alla vinstockar ympas på amerikanska rötter, och det är ju dessa rötter som har närkontakt med jorden. Man måste till exempel ta hänsyn till jordmånens pH-värde (hur ”sur” jorden är) när man väljer rotstock.
Numera finns det många amerikanska rotstockar att välja mellan, men i början fanns det bara en, Vitis riparia. (Riparia betyder att den lever intill en flodbädd.) Den har bra motståndskraft mot den fruktade vinlusen, ett faktum som de var glada över i slutet av 1800-talet när vinproducenterna desperat letade efter en lösning på phylloxera-krisen. Vinlusen spred sig snabbt i Frankrike och Europa.
Fransmännen hade emellertid problem med Vitis riparia. Den klarar sig dåligt i den kalkhaltiga jord med högt pH (låg syra, dvs basisk) som täcker hälften av Frankrike och många vinregioner. De försökte istället med Vitis rupestris, en annan amerikansk vinranka, men det fungerade inte heller. (Rupestris är latin för ”lever på stenar/berg”).
År 1887 fick Pierre Viala i uppdrag att åka till USA och leta efter en amerikansk vinranka som kan hantera alkalisk (basisk) jord. Viala var professor vid Montpelliers jordbruksskola, inte långt ifrån där Phylloxera vastatrix först steg iland, botaniker och från en familj av druvodlare.
Han skickades över Atlanten för att hitta en lösning. Hans resa runt USA blev dramatisk och tog honom från New York till Virginia och därifrån ända bort till Texas. Här i Texas hittade han, med hjälp av en lokal botanist som hette TV Munson som specialiserat sig på vinrakor, Vitis berlandieri. Den växte och frodades i en jord liknande den kalkstensjord som finns i Cognac. En vinranka i Texas räddade den franska vinindustrin.
Ännu märkligare är att Vitis berlandieri har fått sitt namn efter den franske naturalisten Jean Louis Belandier som reste i Texas på 1820-talet, långt innan Texas blev en del av USA 1845.
Europeiska Vitis-vinrankor, inkluderar alla de druvsorter som allmänt används till att göra vin på världen runt:
- Vitis vinifera
Amerikanska Vitis-vinrankor, arter som sällan används till vinframställning, huvudsakligen:
- V rupestris
- V riparia
- V berlandieri
- V labrusca
- V rotundifolia
- V aestivalis
- V mustangensis
Upptäckten att Vitis berlandieri klarade sig bra i kalkhaltig jord var en bra start. Resultatet blev dock ännu bättre när man korsade den med den vita druvan Chasselas, en Vitis vinifera. När man korsar en Vitis vinifera med en ranka som inte är av vinifera-arten så får man en s.k. hybrid. Den erhållna hybriden kallade man 41B, ett lite udda namn onekligen. Än idag, 140 år senare, använder producenter 41B över hela Frankrike, inte minst i Champagne och Cognac.
Nästan alla vinrankor idag ympas på en amerikansk rotstock, över hela världen. Det finns några phylloxera-fria områden, men de är sällsynta. Det är mest i sandig jord. Även Chile är besparad eländet tack vare sin isolerade position. Den amerikanska vinrankan är immun mot phylloxeran. Den europeiska Vitis vinifera, som majoriteten av producenterna använder till sina viner över hela världen, är det inte. Vitis vinifera är den familj vinrankor som innehåller samtliga vanliga druvsorter som vi idag är bekanta med, cabernet, grenache, chardonnay, riesling osv.
De flesta rotstockar som används idag skapades strax efter phylloxera-krisen i slutet av 1800-talet. Rotstocken rönte inte mycket intresse under 1900-talet. I Frankrike tillgodoser fem olika rotstockar behoven hos de flesta odlare även om runt 30 får lov att användas.
41B är vanlig men den allra vanligaste är SO4, en korsning mellan Vitis berlandieri och Vitis riparia. De andra tre vanliga är 110 Richter, 3309 Couderc och Ruggeri.
De vanligaste rotstockarna i Frankrike:
- SO4 (V berlandieri x V riparia), även kallad Selection Oppenheim 4
- 41B (V berlandieri x V vinifera), 41 B Millardet et de Grasset / 41 B MGt
- 110 Richter (V. berlandieri x V. rupestris)
- 3309 Couderc (V riparia x V. rupestris), 3309C
- 140 Ruggeri (V. berlandieri x V. rupestris), 140R
Utmaningen att klara klimatförändringarna har dock gjort att vinindustrin inser att den behöver en ny generation rotstockar.
Forskningen är inriktad på att få fram rotstockar med motståndskraft mot vattenstress – fler och fler vinregioner lider av årligen återkommande torka – och med bra motstånd mot virus och andra sjukdomar.
Men det är också viktigt är att undvika järnkloros (järnbrist), vilket kan hända i kalkhaltiga jordar (vilket var orsaken till Pierre Vialas amerikanska äventyr) och att underlätta vinstockarnas kalium- och magnesiumupptag. Experiment involverar olika korsningar av Vitis riparia, cordifolia, rupestris, berlandieri och vinifera.
Även på platser där man inte ännu har Phylloxera, t.ex. i Chile, föredrar vissa producenter att nyplantera med ympade stockar. Det ger dem ytterligare ett verktyg för att få vinrankan att trivas i sin nya miljö. Och det är en försäkring ifall vinlusen en dag anländer.
Kanske dags att skänka roten en tanke? Den gör faktiskt ganska mycket av jobbet.
Denna artikel publicerades ursprungligen i en kortare version på Forbes.com.
