Att göra vin miljövänligt ser många idag som en självklarhet. Men hur mycket producenterna engagerar sig i miljön varierar dock, inte minst beroende på ekonomiska förutsättningar. Hållbar vinodling kan ses både som ett alternativ och ett komplement till ekologisk odling. Är det bättre, sämre eller lika bra? Meningarna går isär. Här tittar vi närmare på vad hållbar vinodling innebär.
Vad betyder det egentligen att vara hållbar?
Ett sätt att definiera hållbarhet är att man hushållar med de naturliga resurserna, men på ett sätt som inte äventyrar lönsamheten. Man får använda vilka bekämpningsprodukter man vill, inklusive syntetiska produkter (förbjudet för de ekologiska). Men man ska minimera den negativa inverkan på miljön och människor och använda de minst farliga produkterna och i små doser. Om det behövs för att rädda skörden kan man använda dem i större doser (naturligtvis inom ramen för de allmänna regler som gäller om pesticider). Man ska ha miljön i åtanke under alla arbetsmomenten, från produktion till leverans till kund.
Detta är en artikel i vår serie i åtta delar. Här är hela serien med artiklar om ekologiskt, biodynamiskt, naturligt och hållbart:
- Ekologiskt vin, biodynamiskt, hållbart – vad är det? | del 1
- Ekologisk vinodling, vad är det? | del 2
- Ekologiskt vin: vad gör man i vinkällaren | del 3
- Ekologisk certifiering | del 4
- Biodynamiskt vin: Vad är det egentligen? | del 5
- Naturviner | del 6
- Hållbara viner | del 7
- Ekologiska viner i framtiden | del 8
- Bonus: Ekologiska viner i en ”masterclass” på video med WineEd
Hållbarhet är ett annat sätt att vara miljövänlig än att vara ekologisk. Man gör en ansträngning för miljön men man är inte lika hårt hållen som de ekologiska. Man har något att berätta för kunder som kräver miljöengagemang. Hållbart är den svenska termen för det engelska ordet ”sustainable”. På franska talar man oftast om ”culture raisonnée” eller ”durable”.
För ekologiskt jordbruk har vi idag en gemensam definition inom alla länder inom EU. Men för hållbart finns det ingen allmänt accepterad definition. Det är ett begrepp som är mer ”luddigt i kanten”.
Det finns mycket att ta tag i om man vill vara hållbar i hela produktionsledet. Man kan minska påverkan på miljön under alla moment från vingården till vinkällaren till slutkund. Producenterna väljer själva hur långt de vill gå och kan gå i miljöarbetet.
Hållbara certifieringar
Idag finns det certifieringar för hållbart jordbruk i många länder. En del är styrda av myndigheterna, andra är privata. I Frankrike har HVE, Haute Valeur Environnementale, rekordsnabbt blivit en mycket populär certifiering bland vinproducenterna. Det är en märkning som lyder under jordbruksdepartementet. Den är indelad i tre nivåer.
Uppnår man tredje och högsta nivån blir man hållbart certifierad och kan sätta HVE-logotypen på etiketterna. Antalet HVE- vinodlare i Frankrike har växt enormt. 2019 var 1500 vinegendomar certifierade. I slutet av 2020, var det 6700. HVE gäller allt jordbruk men 80 % av alla certifierade är faktiskt vinproducenter. Kanske känner de ett större behov att betona sitt miljöåtagande.
HVE är dock inte den enda hållbara märkningen i Frankrike. Det finns andra, Terra Vitis är den mest kända och den som var först i Frankrike med att certifiera hållbart.
Många vinodlare jobbar naturligtvis hållbart utan att vara certifierade, inte minst med tanke på att det är en flytande gräns om man arbetar hållbart eller inte.
Råd och rekommendationer
Alla hållbara certifieringar fungerar på liknande sätt, att man ska följa ett antal råd och rekommendationer ”i möjligaste mån”. Om man arbetar hållbart i tillräcklig utsträckning enligt de krav som reglerna satt upp så får man sin stämpel. Men alla certifieringar har lite olika regler och olika parametrar som väger in.
För att bli certifierad HVE får man ett visst antal poäng för hur man jobbar med varje aspekt som beskrivs i riktlinjerna. Man måste uppnå ett visst antal poäng för att bli certifierad. Många andra hållbarhetscertifieringar är uppbyggda på liknande sätt. Nedan följer några exempel på hur det går till i praktiken. Beskrivningen nedan gäller schematiskt för alla men tar exempel framför allt från franska HVE.
HVE har som syfte att ta hand om och förbättra miljön på ett ”ekonomiskt försvarbart sätt”. Huvudsakligen handlar det om att bevara biodiversiteten – insekter, träd, häckar, blommor med mera – och att hantera besprutning, gödning och vattenanvändning på ett för miljön så skonsamt sätt som möjligt. Man ska också generellt försöka minska energiförbrukningen. Certifierade egendomar kontrolleras minst en gång per 18 månader.
Hållbart i vingården
Biodiversitet
En vingård ska enligt riktlinjerna helst inte bara bestå av vinrankor. Monokulturen är roten till mycket ont, resonerar man, och en av orsakerna till att man behöver bespruta så mycket. Artrikedom, biodiversitet är bra. Därför får man poäng om man har eller planterar häckar, träd och annan vegetation på egendomen. Täckgröda mellan vinrankorna ger poäng och likaså om man har planterat kvävefixerare som till exempel ärt- och baljväxter. Dessa omvandlar kväve från luften till kvävenäring som växter kan ta upp, vilket minskar behovet av gödning.
Man får också poäng för bikupor.
Besprutning
Syntetisk besprutning är inte förbjuden för de hållbara. Det viktiga är istället antalet gånger man besprutar under säsongen. Ju färre antal gånger, desto bättre. Man jämförs med ett genomsnitt för den region man ligger i. Till exempel, i en fuktig region får man bespruta fler gånger än i en torr.
Man uppmanas att hitta alternativ till syntetisk besprutning. När det är möjligt ska man istället använda preventiva metoder som gallring av bladverket och att hålla koll på vädret med väderstationer så att man besprutar vid rätt tidpunkt. Man ska gärna prioritera hållbart växtskydd, alltså metoder att skydda sin gröda med naturliga mekanismer. Man får t.ex. poäng om man använder sexuell förvirring i stället för insekticider.
För att ytterligare minska användandet av syntetiska insektsbekämpningsmedel kan man till exempel skapa miljöer där insektsälskande fladdermöss trivs och introducera tyflodromer i vingården, ett rovkvalster som äter upp en skadlig liten röd spindel.
Man ska vara noggrann med att anpassa besprutningsdosen till precis så mycket som behövs och använda rätt inställda besprutningsmaskiner så att det inte blir något spill. Man får poäng om man är ännu noggrannare än de allmänna regler som finns.
Om den växtlighet som inte hör till ens huvudsakliga gröda inte alls besprutas får också man poäng.
En av fördelarna med HVE och andra hållbara certifieringar är att det tvingar vingårdarna att tänka efter och fundera på hur de arbetar. Det handlar om så många olika parametrar så man kan inte bara följa en enkel formel. Att jobba hållbart är ett förhållningssätt. Man tänker på vad man gör i varje steg. Man jobbar långsiktigt eftersom man kanske inte har möjlighet att ändra allting på en gång.
Men handfasta resultat saknas för den skull inte. Ett bra exempel är det pågående projektet bland HVE-slotten i Bordeaux som syftar till att minska användandet av sådana produkter som är klassade som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionsstörande (CMR). Sedan 2014 har man mer än halverat användandet av dessa produkter, som alltså kan vara farliga inte bara för odjuren som man vill få bort utan även för den som besprutar och hanterar produkterna om man inte noga följer skyddsinstruktionerna.
Problemet med farliga besprutningsmedel är alltid risken som de innebär för den som arbetar i vingården snarare än för den som dricker vinet. Det pratas mycket om ”pesticider i vinet” men det är i realiteten ett i stort sett obefintligt hälsoproblem.
Även föreningen Sustainable Winegrowing New Zealand (SWNZ), som har nästan samtliga av landets vinproducenter som medlemmar, har länge arbetat aktivt för att reducera besprutningen med syntetiska insekticider och fungicider. Och man har lyckats åstadkomma en rejäl sänkning.
Koldioxidutsläpp och energiförbrukning
Hållbar vinodling handlar inte enbart om besprutning och biodiversitet utan även om alla de andra processer under vinets framställning och väg till kunden som kan påverka miljön, som t.ex. energiförbrukning, hantering av avfall, vattenanvändning, transporter osv.
En koldioxidmätning av en vingård eller ett helt område, för att komma fram till det totala ”koldioxidavtrycket”, ger en viss aning om de direkta och indirekta koldioxidutsläppen som är en följd av arbetet i vingården, i källaren och av buteljering, lagring och transport av vinet till kund. Bordeaux har gjort flera sådana mätningar liksom Champagne och andra distrikt. De flesta får säkert liknande resultat.
Den största posten, drygt 35 % av koldioxidutsläppen enligt en undersökning 2018, är ”inkommande material” där bl.a. flaskor och bekämpningsmedel ingår. Tillverkningen av både glasflaskor och syntetiska bekämpningsmedel är energikrävande processer som bidrar mycket till utsläppet av drivhusgaser.
Runt 20 % av koldioxidutsläppen kommer från transporter till kund, både landvägen och sjövägen. Tåg är bättre än långtradare men inte alltid möjligt. Men kanske kan man effektivisera bränsleförbrukning, ha fler närliggande leveranser, i möjligaste mån undvika kyltransporter etc.
Knappt 15 % av koldioxidutsläppen kommer från energiåtgång i vingården (traktorer m.m.) och under vinifiering och lagring.
När vinet jäser frigörs ju givetvis koldioxid, men det ger inte något stort bidrag till växthuseffekten. Men likväl finns det producenter som använder tekniker för att binda den gas som frigörs vid jäsningen. Idag finns det teknik för att fånga upp koldioxiden som bildas under jäsningen och förvandla den till bikarbonat. Redan 2012 experimenterade bl.a. Château Guiraud i Sauternes med detta men sedan var det ganska tyst om tekniken tills helt nyligen, hösten 2020, när Château Montrose i Saint Estèphe annonserade att de för första gången lyckats fånga och omvandla 100 % av jäsningens koldioxid. Nu ska de hitta köpare till 40 ton bikarbonat.
Glasflaska, bulk eller box
Glasflaskan är onekligen en bra behållare för vinet. Men förutom att den kräver mycket energi att tillverka är den tung att transportera. Många producenter går nu över till lättviktsflaskor. Men fortfarande ser man många tunga flaskor. Det är inte därför att producenterna är entusiastiska för glas utan därför att vi konsumenter tror att en tyngre flaska är ett tecken på kvalitet. Konsumenter bör kanske vänja sig vid att flaskor faktiskt inte behöver vara tunga även om det är ett dyrt vin.
En normal vinflaska väger runt 550–650 gram, en tung kan väga ett kilo eller mer. I själva verket skulle det gå lika bra med en 400-grams flaska. Systembolaget anser att en flaska är lättvikt om den väger 420 g eller mindre. De finns markerade som ”klimatsmartare förpackning” på deras sajt. (Vi öppnade nyligen en gammal flaska av ett av Kaliforniens exklusivaste viner, Beaulieu Vineyards George de Latour Private Reserve 1981, som då var i en lättviktsflaskas nivå. Men tungviktare från Kalifornien, och andra platser, är idag alltför vanliga.)
Att transportera i bulk är det miljövänligaste sättet att transportera vin, men det är inte ett alternativ för allt vin. (Bulk innebär transport i stora behållare, ibland hela containrar, för att sedan buteljera vinet på en plats närmare konsumenten.) Ju större format på förpackningen, desto miljövänligare är den att transportera och att tillverka. Det kan vara miljövänligare att skicka ett vin i bulk från Sydafrika än i en flaska från Loiredalen. Bag-in-box-förpackningar ligger därför bra till ur den synpunkten och likaså PET-flaskor, men inte heller dessa passar för alla viner.
Det viktiga vattnet
Det går åt mycket vatten för att göra vin, framför allt till rengöring och till eventuell bevattning. Vinproducenterna bör hålla nere vattenförbrukningen och om möjligt rena och återanvända sitt vatten. Många vinländer drabbas regelbundet av torka och att inte använda mer vatten än vad man behöver är en viktig del i hållbarheten. Om man konstbevattnar finns idag tekniker för att mäta vinrankornas vattenbehov och därmed mycket precist bestämma om, när och hur mycket man ska bevattna.
I hållbarhetsarbetet i Sydafrika ingår satsningar på att få tillbaka den lokala, ursprungliga växtligheten runt vingårdarna som är mindre vattenkrävande än importerade träd som till exempel eukalyptus.
Kritik om hållbart
Ingen kan gärna argumentera mot hållbart jordbruk idag, även om vissa anser att hållbart inte går tillräckligt långt.
Hållbara certifieringar, däremot, får kritik för att man inte har klara regler för vad man får och inte får göra. Man menar att det blir för lätt för producenterna att visa upp att de tänker på miljön utan att göra en allvarlig ansträngning. En annan kritik är att de hållbara märkningarna riskerar att hämma den ekologiska trenden.
Vissa menar att hållbara certifieringar förvirrar konsumenterna som inte förstår skillnaden mellan ekologiskt och hållbart. Att detta stämmer är lätt att se när man läser i populär press om detta. Men det kanske är ett problem som försvinner med tiden.
Hållbar eller ekologisk? Eller både och?
Är de ekologiska odlarna automatiskt hållbara? EUs ekologiska märkning är inriktad på hur man sköter vingården och vad man gör i källaren. Perspektivet är huvudsakligen vilka produkter och tekniker man får använda och inte så mycket på andra miljöaspekter. Med hållbart är det tvärt om, där är fokus på resursanvändning och mindre på produkter och tekniker.
För de ekologiska finns det inga specifika krav på biodiversitet i och runtomkring vingården. Men de inte får använda herbicider så någon typ av växtlighet blir det automatiskt i vingården. Att ha en bra biodiversitet och miljö för insekter ligger i deras intresse. Det kan minska behovet av bekämpningsmedel. Seriösa ekologiska odlare bör naturligtvis tänka på hållbarhet i hela produktionskedjan, och det gör de också. Men det ingår inte i de formella kraven.
Är hållbarhet en etapp på vägen mot ekologisk odling? För vissa kanske det är så. Men många har valt att vara ”bara” hållbara därför att de ser nackdelar med det ekologiska som de inte vill acceptera. Användningen av koppar i ekologisk odling är det vanligaste argumentet. De föredrar att använda mindre mängd koppar (eller ingen alls) och komplettera med de ofta mer effektiva syntetiska produkterna.
Många hållbara inspireras av de ekologiska odlarna och vissa jobbar i stort sett på samma sätt. Att ha gräs mellan raderna börjar bli mer regel än undantag i Frankrike. Man använder ekologiska bekämpningsmetoder mot skadeinsekter i stället för syntetiska insekticider. Men de hållbara har alltid möjligheten att ta till syntetiska produkter om de tycker att det behövs. Detta är en stor skillnad mellan hållbart och ekologiskt.
Ekologiskt och hållbart behöver inte vara motsägelsefullt. Snarare kan man se det som två olika metoder som kompletterar varandra. Det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra. Allt beror på den enskilde producentens situation, perspektiv och förutsättningar.
Hållbarhetscertifieringar
HVE, Haute Valeur Environnementale är idag den viktigaste hållbarhetsmärkningen i Frankrike med 6700 medlemmar.
Terra Vitis, en privat märkning, var först i Frankrike med att certifiera hållbart. 1998 certifierade Terra Vitis de första vinodlarna i Beaujolais. Föreningen har nu runt 500 medlemmar i hela Frankrike. 2009 beslutade man att förbjuda vissa bekämpningsprodukter i CMR-kategorin.
Flera Nya Världen-länder har program för hållbarhet. Några välkända är:
- The Sustainable Winegrowing Program (SWP) i Kalifornien
- Sustainable Winegrowing New Zealand (SWNZ)
- Sustainable Wine South Africa (SWSA)
- Sustainable Wine of Chile
Missa inte de andra artiklarna i denna serie om ekologiskt, biodynamiskt, hållbart och naturligt vin. Se listan i början av artikeln.
Vill du veta mer om detta ämne så kan du läsa vår bok ”Vinet och miljön, ekologiskt, biodynamiskt och naturligt”.
