Slottsherren som spelar musik för sina viner
Ett slott i Jura? Kan det finnas i denna bygd av jordnära odlare? Ja det finns i alla fall ett som fyller alla önskvärda kriterier för att med besked kallas slott. Med anor från 1500-talet, en historia av krig, fred, ägare som dekapiterats, expropriering, återlämning, uppbyggnad och framförallt, vinmakning. Om man lägger till att vinerna håller en mycket hög nivå så blir historien värd att ta till sig. Följ med på ett besök på Domaine du Château d’Arlay med ägarna Alain de Laguiche och hans fru Anne så får du veta varför de spelar musik för det vin du förhoppningsvis får i ditt glas någon dag.
Allting är småskaligt i Jura. Tilltalande enkelt, trevligt, lättnavigerat i sin litenhet (40 x 80 kilometer), rikt utbud av mat och mycket vänliga människor. Är du dessutom intresserad av vin finns ett brett spektra av viner att botanisera bland.
Att kliva in på ett slott kan därmed låta lite högtravande men verkligheten visar sig vara raka motsatsen. Anne de Laguiche guidade i det välbevarade slottet innan provningen. Varm, engagerad och stolt. På riktigt bra engelska dessutom vilket berikar för oss utan vidare begåvning i språk. Det var trettiofem grader i skuggan och på den korta promenaden över slottsgården till provningsrummet hinner svettpärlorna tränga fram igen. Frankrike och dess stackars växande druvor prövas av en påfrestande värmebölja.
Provningen börjar med rött, eller nästan rött kanske man skall tillägga. Château d’Arlay Côtes-du-Jura Cuvée Corail 2012 är det enda vinet i Jura som innehåller en blandning av samtliga fem tillåtna druvor. Pinot noir, trousseau, poulsard, chardonnay och savagnin. Tre röda och två vita vilka vinifieras tillsammans. Det är fräscht, lättillgängligt och gott.
Därefter tog vi steget över till deras första druvrena trousseau, vilket vi får hoppas att de fortsätter att producera. Serverad sval är den ett läckert matvin med sin inbjudande kryddighet och fräschör. Det råder knappast ett överflöd av druvrena trousseau-viner. Odlingarna begränsas idag till cirka åtta procent av Juras totala 2 100 hektar. Deras Chateau d’Arlay Rouge de Trousseau 2016, Côtes de Jura, var ett lysande exempel på vad druvan kan prestera. Produkten hittas inte på deras hemsida men Niklas Jakobson på Winetrade kan säkerligen skaka fram det via Systembolagets privatimport.
Nästa glas fylldes med Chateau d’Arlay Rouge de Pinot Noir 2011, Côtes de Jura, för ett hyfsat blygsamt pris, vilket gör att man misstänksamt stoppar näsan i glaset. Kanske är det den hysteriska prisutvecklingen i Bourgogne som skapat den felaktiga uppfattningen om att en bra pinot alltid är dyr. Nej, det är inte samma vin men upplevelsen var läckert druvtypisk med hög syra, bra grepp och ett fint omfång av detaljer. Lagrad fyra år på fat innan buteljering men i mitt tycke utan ett spår av själva faten. Serverad några grader under rumstemperatur var den en ren fröjd.
Den vita sidan representerades bland annat av Chateau d’Arlay Blanc de Chardonnay 2017, Côtes de Jura, med fint avstämd oxiderad ton vilket går stick i stäv med anteckningarna som anger lagring på ståltank. [Reds kommentar: Det är en märklig effekt som vi också ofta hittar i vita viner från Jura, oberoende av hur de tillverkats.] Chateau d’Arlay Blanc Tradition 2015, Côtes de Jura, med 2/3 chardonnay och 1/3 savagnin var däremot lagrat på fat under tre år, utan att regelbundet fyllas på, och buteljerat 2019. Definitivt med en förnimmelse av finstämd oxidation.
Vi fortsatte vitt men över till vin jaune, det gula vinet. Hundra procent savagnin och för att göra beskrivningen kort, lagrad på tunnor i sju år, under ett lager av jäst som bildas under gynnsamma förhållanden.
Det är nu provningen blir riktigt, riktigt intressant. Alain de Laguiche har anslutit till provningsbordet. Anne sätter sig ned, sparkar av sig skorna, pustar ut och beskriver målande hur skönt det är att bli serverad efter att ha pilat omkring i den rekordvärme som råder i Frankrike.
Vi provar Chateau d’Arlay vin jaune 2009 och 2010, Côtes de Jura. Bägge med en torr och frisk ton av valnöt, honung, ingefära och jag inbillade mig ett uns av gummi i 2009:an. 2010 upplevdes i sin helhet mjukare och mer lättillgänglig men det är nyanser. Bägge var rena, torra och vansinnigt friska.
När vi provade Chateau d’Arlay vin jaune 2011 upplevde jag en ganska tydlig, spetsig tinnerliknande doft som kittlade näsan. ”Aha”, sa Alain, ”då skall vi utsätta dig för ett experiment. Du skall få njuta av samma vin fast med lite musik.”
Alain försvann in i rummet intill och jag funderade på vilken musik vi skulle få lyssna till. Men ut kommer Alain med en flaska i högsta hugg med en G-klav på etiketten. Det är nu man funderar på om engagemanget har övergått i galenskap men om vi förenklat påstår att allt som utsätts för tryckvågor påverkas. På ett eller annat sätt i alla fall. Här gick experimentet ut på (med förhoppningen att jag uppfattat det på rätt sätt) att när vinet tappats på tunnor, men innan det viktiga jästlagret av jäst, la voile, bildats utsattes de toppade tunnorna för ljudvågor. Två gånger dagligen under tio minuter vilket upprepades under en månad. Allt i akt och mening att lagret av jäst enklare och jämnare skall täcka den lilla yta av vin som frigörs när avdunstningen ur tunnorna påbörjas.
Och svaret är ja, det var skillnad på de två i övrigt lika behandlade vinerna. Vinet som utsatts för de lågfrekventa ljudvågorna hade en rundare karaktär och en mjukare känsla av högre viskositet. Musik gör oss lyckligare helt enkelt. Vinet saluförs under namnet Chateau d’Arlay vin jaune Cuvée Protéodie 2011. Men frågan är hur många flaskor som letar sig upp till Sverige. [Reds anm: ”protéodie” är en teori om att en viss sorts musik kan favorisera skapandet av vissa proteiner.]
Provningen avrundades med två varianter av macvin, en egen appellation sedan 1991. Ett fortifierat ”vin” som kan bestå av samtliga fem tillåtna druvsorter. Förenklat kan man säga att det är ojäst druvmust som är spetsad med marc du jura. Marc, med risk för att trampa någon på tårna, kan jämföras med grappa. Macvin kan låta förfärligt för den som inte smakat men är en balanserad och ljuvlig upplevelse. Som en fotnot kan nämnas att vår husmor kvällen innan, utan att fråga, serverade vit macvin som aperitif med ett enkelt tilltugg som den mest självklara saken i världen. Läskande och ett lyft för resten av måltiden. Pratar du med någon hemma i Sverige kopplar de ofta hellre macvin till digestive, förslagsvis med en bit comté-ost eller någon halvsöt efterrätt. Chateau d’Arlay Macvin Blanc är 1/3 vieux marc, 1/3 chardonnay-must och 1/3 savagnin-must. Macvin Rouge är 1/3 Vieux marc och resterande 2/3 pinot noir. Sockerhalt cirka 100 g/l och alkoholstyrkan 17%.
På besök i Jura får jag placera Chateau d’Arlay under rubriken ”måsten”. I första hand för att samtliga 17 provade viner uppvisade en hög och jämn nivå, men också på grund av den aura ett slott kan bjuda på och det varma och hjärtliga mottagandet. Paret Laguiche är påtagligt engagerade och närvarande i vinmakningen och lyckas kombinera det med en vilja att berätta. Dessutom en provning med lite ljuv musik på köpet.
Fotnot:
På www.domaine-arlay.com finns en hel del om vinerna och om slottet samt öppettider men inte ett ord om vilken musik tunnorna får ”lyssna på”. Systembolaget har än så länge duckat men du kan göra privatimport via www.winetrade.se.
Sven-Olof Johansson är en vinentusiast i Stockholm med lång erfarenhet av att prova vin.
