Kombinera en av de bästa trattoriorna i Toscana och en av de bästa vingårdarna i Collio en solig dag i början av mars i Florence och du har det bästa av två världar. Det förebådar en stor upplevelse!
(Red.: Collio är en liten vinregion i nordöstra Italien. Ibland använder man det längre namnet Collio Goriziano. Området sträcker sig över 1500 hektar i gränslandet till Slovenien, ibland till och med över gränsen. Man gör framför allt vita viner. Man har både internationella druvor, t.ex. sauvignon blanc och chardonnay, den nu mycket populära pinot grigio, och flera ganska okända lokala druvsorter: friulano, ribolla gialla, malvasia m.fl.)
Att dricka utmärkta vita viner från Collio i Toscana är inget som ska tas för givet, vi befinner oss trots allt i “de stora rödas” trakter och Florens ligger inte direkt vid kusten. Vi känner oss lyckligt lottade för idag är det producenten Robert Princic själv som ger oss en frisk fläkt från norr, med viner från hans egendom som han gett namnet Gradis’ciutta. Namnet Princic är nog bekant för många. Dorio Princic har skrivit historien om detta territorium på gränsen mellan Italien och Slovenien efter att ha varit en av de första att buteljera och en av nyckelpersonerna i Collio DOC Consorzio, producentorganisationen.
Vi frågar Robert hur långt från den slovenska gränsen hans vingårdar ligger och han ler åt oss från sina nästan två meter höga gestalt: “Här syns inte gränsen”. Här är de som arbetar på fälten vana vid att passera den utan att inse det. Faktum är att företagets 40 hektar reser sig på den italienska sidan men sträcker sig också in i slovenskt territorium. Här har grannarna namn som Josko Gravner och Stanko Radikon, pionjärer i ett rikt område för de som vet hur man lyssnar och tolkar terroiren.
Till skillnad från vad man kan tro växer Robert Princics vingårdar bara på några hundra meter över havet (Princic betyder “liten kulle” på lokal dialekt). Gårdarna är välsignade med ett perfekt mikroklimat för en vinodling som kännetecknas av ett milt och tempererat klimat med de karakteristiska “föralperna” som skydd mot kalla vindar och den adriatiska kusten bara ett stenkast bort.
Här kallas hemligheten bakom de fantastiska Collio-vinerna “ponca”, den lokala jord som består av kiselhaltig märgel och lerhaltig märgel. Den är rik på mineraler, perfekt för områdets höga nederbörd och nödvändig i tider av torka eller höga temperaturer. Det är ingen slump att 85 % av vinerna som produceras av Gradis’ciutta, Roberts vingård, är vita och sammansatta av inhemska druvsorter som friulano, ribolla gialla och malvasia (från Istrien). Han odlar även pinot grigio, sauvignon och chardonnay.
Familjeföretaget har producerat druvor sedan 1780 och Roberts ögon gnistrar när han delar med sig av minnena från en barndom som tillbringades bland vinrankorna, med farföräldrarna som levde på fälten. Hans far sålde druvor fram till 1997, året då Robert buteljerade sitt första vin under egen etikett efter studier i den berömda skolan för enologi och vinodling i Conegliano. Det är en familjehistoria som präglas av samma generationskrock som finns för många unga producenter, om hur man skulle införa nya former av jordbruk med respekt för naturen samtidigt som man skulle bevara den gamla traditionen.
2005 var den ekologiska vändpunkten och det konkretiserades i de första ekologiska vinerna 2008, ett val som Robert alltid har trott på starkt på och som bekräftas inte bara av marknaden utan också av den senaste nationella lagen om ekologisk odling. Lagen, som man har väntat på i 12 år är en nödvändig pelare för uppbyggnaden av ett hållbart jordbruks- och livsmedelssystem i Italien.
Dagens provning inleds med en Pinot Grigio DOC Collio 2020 Gradis’ciutta, ett fräscht vin med toner av äpple och persika. Det ger en frisk smak i kombination med förrätten med lever och toskansk torkad skinka, fegatello su pan briosciato e crudo toscano, levererar en ovanligt elegant kombination. Någon frågade om Robert tog med sig San Daniele prosciutto (en torkad skinka som görs uppe i Collio och som man brukar matcha med Collio viner) och några ord bör faktiskt sägas om den fantastiska regin som låg bakom menyn. Vi befinner oss trots allt i den florentinska gästfrihetens vagga och vid spakarna sitter två vinnande bröder, en i köket och den andra i matsalen här på Trattoria da Burde i Florens. Eller, de är snarare som regissörer som i kombination lyckas hålla uppe en fantastisk balans med användning av vitt kött och begränsat med smakförstärkare. Riktiga mästare!
Den första autoktona (inhemska) druvan som avsmakas är ribolla gialla i form av Ribolla Gialla DOC Collio 2020 Gradis’ciutta med sin omisskännliga doft som varierar från fläder till citrus och som bevarar fräschör och elegans. Den rigoröst handrullade Cinta Senese pici (en sorts tjocka handrullade spagetti – säg inte det till en toscanare – serverade med en sås på cinta-grisar från Siena) ackompanjerar en utmärkt Malvasia DOC Collio 2020 Gradis’ciutta med en markerad arom som sträcker sig från timjan till rosmarin. Friulano DOC Collio 2020 Gradis’ciutta får oss att känna oss som bland raderna av Collio med en explosion av friskhet och med en bra uthållighet. Anmärkningsvärd var smaken av slovenska Sveti Nikolaj Rebula 2018 Slovenija med mandel- och hasselnötsnoter och med en varm färg som påminner oss om de soliga vingårdarna som stäcker sig över gränsen (alltså ett vin gjort i Slovenien på druvan rebula, vilket är det landets namn på ribolla gialla). Ett vin som innehåller historien om detta fantastiska hörn av gränslandet, om män och kvinnor som är vana vid att arbeta hårt för att uppnå utmärkta resultat!
Här hittar du mer om Gradis’ciutta.
Mer om Trattoria da Burde.
