Prova rätt är stort. Prova fritt är större.
Recaredo är en liten familjeägd cavaproducent med stora ambitioner och viner lite annorlunda än det vanliga. Man arbetar ekologisk och dessutom biodynamiskt och gör mousserande viner helt utan dosage. Ton Mata Moliner var nyligen i Sverige och presenterade ett antal av sina viner. Magnus Hoffstein var där för BKWine och rapporterar från provningen och diskussionen.
Bland mousserande viner är champagne den eviga referensen. Det är lätt att låsa sig i en position där vin med bubblor som inte smakar champagne per definition smakar sämre. När man då som champagneentusiast får komma på en provning med en småskalig, hantverksmässig och välrenommerad cavaproducent, då följer man spåret ända till Malmös Slagthus där Invinitum står värd och Ton Mata Moliner (ägare och vinmakare) står redo.
Den mycket sympatiske vinmakaren, som förvaltar den cava-tradition hans farfar startade, guidar oss genom en serie av olika kvalitetsnivåer och årgångar. Recaredo Mata Casanovas odlar bara ca 50 ha kalkrika prima nordsluttningar på 200 m.ö.h. strax utanför Barcelona.
All produktion sker för hand och med så naturliga metoder som möjligt. Till och med den första flaskjäsningen sker med naturkork, eftersom en vanlig kronkapsyl av metall inte är lika förnybar som naturkork.
Givetvis är man biodynamiskt certifierad och man stoltserar med att vara den enda cavaproducenten som bara gör s.k. brut nature, alltså viner utan sockertillsats efter sista jäsningen. I Frankrike, liksom i andra områden, brukar man göra en liten sockertillsats på slutet.
”Utan socker uppnår vi en underbar koppling mellan jord och druvor och därmed även med vinet. Också en liten dosage grumlar den transparensen och vi har ingenting att dölja. Dessutom gör vi bara årgångsbetecknade viner. Vi vill visa och framhäva de olika årgångarnas karaktärsdrag. Det gör det hela så mycket mera intressant.”
Utan socker uppnår vi en underbar koppling mellan jord och druvor och därmed även med vinet.
2007 Recaredo Brut Nature
Första vinet ut är 2007 Recaredo Brut Nature, gjort på ca 50 % xarel-lo, 40 % macabeu och 10 % parellada, som uppvisar en kristallklart ljusgul färg. Doften är generös och fint brödig med massor av friska goda äpplen, liljor och vitsippor, citronmarmelad och anis.
Smaken är mjuk och härligt utvecklad med frukt, lakritsrot och en frisk jordighet. Moussen är fin och syran frisk och närvarande men mjukare än vad man är van vid om man har smaklökarna kalibrerade i Champagne. Ett väldigt trevligt vin, vars prislapp på 195 SEK lockar till köp.
[divider_flat]
2006 Recaredo Brut Nature
Därefter följde 2006 Recaredo Brut Nature, med ungefär samma druvsammansättning. Doften bär tydligt det svalare årets karaktär och landar mera i friska äpplen och våt lera. I munnen är kroppen slankare med jordig citrusfrukt. Inte alls oävet, men nollsjuan charmar brallorna av sällskapet och lämnar nollsexan lite med rumpan bar.
2003 Recaredo Brut de Brut
Ton Mata lägger nu i en högre växel och vi får 2003 Recaredo Brut de Brut i glasen. Cirka 60 % macabeu som jäst på ståltank och resten xarel-lo, som jäst separat på fat. Det hela har sedan vilat sig i form i fem och ett halvt år på fällningen.
Färgen är lite mörkare än de tidigare vinerna. Delvis p.g.a. ålder och dels p.g.a. fatlagringen. Doften är stor och rejält maffig med varm frisk clementinfrukt, fådda blommor, toner av chokladkola och kaffe och en distinkt kryddighet i skön utveckling. Fin syra som håller tyngden stången och en mousse i högsta ligan.
Det här var riktigt bra och provningen bästa glas. 290 SEK och tutet från rekommendationsluren ekar över nejden.
[divider_flat]
2003 Reserva Particular de Recaredo
Fjärde glaset innehåller 2003 Reserva Particular de Recaredo, från två små vingårdar planterade på 1950-talet med 60 % macabeu och 40 % xarel-lo. Det doftar både mera och mindre än de tidigare vinerna. Mera för att där finns en fet utvecklad linoleum doft som blandas med vita blommor. Mindre för att den ändå ger ett ganska knutet intryck och frukten lyser med sin frånvaro. I munnen är det fett och gräddigt med lång fin syra, men moussen är överraskande grov och intrycket blir bara sådär faktiskt, drygt åtta år på fällningen till trots.
2002 Turó d’en Mota
I sista glaset finner vi 2002 Turó d’en Mota. 100 % xarel-lo från en enda vingård och nio år på fällningen. Doften är otroligt kryddig med fänkål och kryddpeppar som samsas med apelsinmarmelad, kaffe och en skön jordton. Smaken rimmar fint med doften. Här finns rejält med stoppning och både eftersmak och syra är otroligt långa och rena. Läckert och absolut minnesvärt på sitt eget avvikande sätt sticker den ut lite som Krug i en champagneflight; krydda, kraft och jord. 975 SEK.
–
Det blir utan tvivel en hel del champagnereferenser under en sådan här provning. Om man ska dra några typiska skillnader mellan Recaredos portfölj och Nordfranskt bubbel så är syrorna friska men betydligt mjukare; mer vinsyra och mindre äppelsyra (eller mjölksyra) i katalanerna än i fransoser på grund av den högre druvmognaden i de spanska vinerna.
Moussen i den Cava vi provade var generellt något mindre uttalad, men framförallt försvann den överraskande snabbt. Efter en halvtimme i glaset var moussen nästan helt borta. Med det sagt är det också värt att notera att vinerna var fullt njutbara även utan bubblor. Avslagen champagne däremot är sällan någon stor upplevelse.
Tradition och passion är hans starkaste drivkrafter.
En annan skillnad är givetvis prisnivån. Ton Mata är vinbonde i tredje generationen. Han behöver givetvis ha ersättning för utför arbete och avkastning på bundet kapital, men det verkar som att tradition och passion är hans starkaste drivkrafter.
Det finns ingen internationell lyxkoncern i bakgrunden, vars ägare kräver god avkastning eller där marknadsföringen kräver helsidesannonser på glansigt papper eller välkomnande affischer i flygplatsernas ankomstterminaler. Allt det där blir rätt tydligt när man jämför hur mycket redighet man får för pengen. Det närmaste man kommer i Champagne är likasinnade småodlare.
Det var också intressant att vinerna var så kristallklart rena. I bogsvallet av naturvinsvurmen har ju ”defekt” och ”svavel är ett gift” stått i varsin ringhörna. Jag har fortfarande inte smakat ett enda funkigt bio-bubbel, varken från Champagne eller från andra distrikt. Stilla bio-viner däremot har ibland, senast hos Daniel Berlin, fört tankarna till orakad armhåla; naturligt, jovisst men…
Sammanfattningsvis var det här en provning som visade vad cava kan vara, långt bortom massproduktion och designade flaskor. Hos Munskänkarna i Lund belyste Etienne Hugel härförleden problemet med att stora mängder massproducerat plonk drar ner Alsaces rykte som kvalitetsdistrikt. ”Det var inte toppen på isberget som sänkte Titanic”. Det är en formulering jag tror Ton Mata skriver under på.
Magnus Hoffstein är vinbloggare boende i Skåne som bloggar under pseudonymen Goût, med filosofin ”från Côtes-du-Råååns södra strand främst om viner som smakar gott; eller som man säger här i Skåne, gôut.” Du kan läsa mer av vad Magnus skrivit på hans (i alla fall tillfälligtvis) vilande blogg goutvin.blogspot.com.
[box type=”info”]Cava är ett spännande mousserande vin från Katalonien (och ibland från andra regioner i Spanien) men det finns många andra utsökta viner där. Om du är nyfiken att upptäcka mer om vin och mat i Katalonien och Spanien: ta en titt på BKWines vinresor![/box]
