Portvinsproducenten Calem har lite drygt 150 år på nacken. Det ingår idag, liksom många andra portvinshus, i en grupp med flera andra kända namn. Man har ett brett sortiment av port, från ung ruby till mycket gammal tawny. Vi hade tillfälle att prova ett antal av deras viner tillbaks till en tawny 1961 tillsammans med Sónia Figueira, exportchef på Càlem. BKWines Carl-Erik Kanne rapporterar och tipsar dig om ett riktigt fynd.
Det handlar mycket om perfektion om man ska tro Antonio Alves Càlem som 1859 grundade portvinshuset Càlem i Porto / Vila Nova da Gaia.
För att avgöra sanningshalten i detta gamla uttalande såg jag med stort intresse fram emot provningen med Calems viner. Jag skulle träffa Sónia Figueira, exportchef på Càlem.
Càlem ingår sedan ett antal år i Sogevinus-gruppen som också inkluderar de kända varumärkena Kopke, Burmester och Barros. Gruppen äger även ett par vingårdar, Quinta S.Luiz om 125 ha i mellersta Douro och Quinta da Arnozelo om 200 ha i det mer prestigefyllda och otillgängligare området Douro Superior. Här odlas även oliver och annat på de branta sluttningarna mot floden. Càlem tar sina druvor från Arnozelo.
Företagets logotyp symboliserar att man under 1800-talet exporterade sina viner till främst Brasilien i egna skepp.
Intressant historiskt är att notera att vinområdet Douro klassificerades redan på 1750-talet av markisen av Pombal som hade fått uppdraget att höja kvaliteten på vinerna från Douro.
En annan märkesman för kvaliteten på Douro-viner var JJ Forrester som vid mitten av 1800-talet kartlade hela Dourodalen minutiöst för att bilda sig en uppfattning om de olika betingelser som vinodlingen hade på olika platser. Man kan säga att han var en ”terroir-människa” ut i fingerspetsarna och en stor förespråkare av ”naturliga” viner. Ironiskt nog föredrog hans landsmän i större utsträckning de fortifierade vinerna.
Hela Douro omfattar idag 250 000 ha av vilka bara 41 000 ha är planterade med vinstockar. Främsta orsaken är den oländiga terrängen med mycket branta sluttningar ner mot floden som kräver omfattande terrasseringar och manuellt vingårdsarbete.
Regionen är uppdelad i 3 områden där Baixo Corgo (ca 14 000 ha vingårdar) ligger längst västerut, dvs närmast Porto och kusten. Därinnanför, uppströms, ligger Cima Corgo (ca 18 000 ha vingårdar). Närmast spanska gränsen ligger det till ytan största området, Douro Superior (ca 9 000 ha vingårdar).
Klimatet är ett typiskt inlandsklimat och blir varmare och torrare ju längre österut man kommer. Vintrarna är kalla och somrarna är extremt varma med stora skillnader mellan natt och dag. Det senare förbättrar i hög grad druvornas lämplighet för kvalitetsviner eftersom den viktiga syran då inte försvinner i allt för mycket mogen frukt.
Jordmånen består till stor del av skiffer och granit.
I portvin är det tillåtet att använda en mängd olika druvor, de allra flesta inhemska, med vissa restriktioner. De vanligaste är tinta barroca, tinta cão, touriga nacional, tinta roriz (tempranillo), touriga franca, och tinta amarela.
Värt att känna till i Dourovinernas historia är att den spritförstärkning man gjorde av vinerna på 1600- och 1700-talen gjordes till stor del av hygieniska skäl och att förstärkningen då skedde av de redan utjästa, dvs torra vinerna.
Det var inte förrän på 1820-talet som man kom på metoden att avbryta jäsningen med sprittillsats för att på så sätt få kvar sötma i vinerna. Och det var inte förrän på 1850-talet som den här metoden fick större spridning och kan sägas utgöra embryot till de moderna portviner vi möter idag.
Idag reglerar och granskar IVDP (Portvinsinstitutet) rigoröst all portvinsframställning. Och Casa do Douro kontrollerar all odling av druvor för portvin i Douro och klassificering och registrering av vingårdarna i det s.k. ”beneficio”-systemet.
Dessa organisationer samarbetar dessutom med Port Wine Shippers Association som kontrollerar all handel med portvin. Det är inte lätt för nykomlingar att sticka upp här inte!
Ett utmärkande drag för portvinsframställningen är att man ”pressar” (egentligen krossar) druvorna genom fottrampning i stora öppna kar, s k lagares. Detta anses vara den mest effektiva och skonsamma formen av pressning, eftersom man undviker att få kärnorna krossade. Macerering sker under några dagar med skalkontakt för att få ut så mycket som möjligt av smak och färgämnen. Efter jäsning till en viss punkt sker spritförstärkning. (Reds. anm.: Idag är det vanligt förekommande med både fottrampning och mekanisk trampning.)
Oavsett senare lagringsmetod så sker lagringen de första två åren alltid på fat. Därefter avgör typen av portvin hur lagring sker. Man kan fatlagra, eller lagra på flaska. En grov översikt av vilka typer av röda portviner som hör till vilken grupp:
- Fatlagrade:
- Tawny: lagrat i ekfat på ca 600 liter
- Ruby och late bottled vintage (LBV): lagrade i stora ekståndare (ibland över 20 000 liter)
- Flasklagrade:
- Vintage / årgångsport, med först två år på fat, sedan i flaska
(Här har inte medtagits vita och roséportviner. De sistnämnda är i allmänhet ståltankslagrade och de vita följer till stora delar framställningen av Tawny.)
Värt att notera här att tawny-vinerna har mycket mer kontakt med fat och syre och därmed utvecklas snabbare än de röda i de stora faten eller årgångsporten i flaskorna.
De flesta portviner är blandningar av olika årgångar med undantag av colheita, vintage och LBV. Late bottled vintage har först utvecklats några år på stora fat för att därefter tappas på flaska för att utvecklas vidare.
Tawny reserva är i allmänhet lagrad på samma typ av stora ekfat som ruby reserva och gjord på vin med mellan 5 och 7 års ålder, medan de tawny som är åldersbetecknade (10 år, 20 år osv) ofta lagras på sk pipes (portvinspipor) om 550 liter i längre tid. Med åldern avses en genomsnittsålder för de viner om ingår.
Tawny vinernas karakteristika skiljer sig åt från de andra typerna inte bara i färg utan också i doft och smak. De är i allmänhet mjukare, och har komplexa dofter med inslag av nötter, kryddor, fikon, etc. Detta innebär också att de olika typerna passar till olika typer av mat.
De viner som inte utvecklas på flaska har oftast en kork med en träplatta på toppen och som man kan öppna bara genom att vrida på den. De här vinerna kan därför med fördel förvaras stående eftersom korken inte behöver skyddas mot uttorkning.
De viner som lagrats på flaska bör dekanteras innan servering. Särskilt årgångsport med god ålder kan innehålla mycket fällning.
Vi provar Calems viner och kombinerar med mat
Efter denna introduktion är det dags att övergå till de fem viner som hällts upp. De kombineras även med några godbitar i form av grönmögelost, pepparkaka, dadlar, valnötter.
Càlem Ruby Port (Systembolaget 8338, 129 kr): djup mörkröd färg med unga kanter, bra frukt och syra samt balanserad sötma, lite mandel i doften och en angenäm eftersmak. Fungerade fint till stiltonosten. (30 % tinta roriz, 30 % tinta barroca, 20 % tinta cão, 20 % touriga franca)
Càlem Vintage 2002: mörkröd färg och russin i doften, bra integrerad frukt och syra och en komplex lång eftersmak. Fungerade bra till osten och tryffeln.
Càlem Vintage 2011 (Systembolaget BS 76329, 295 kr): en riktig bomb med sötfruktig doft med toner av russin och dadlar; smak av kompakt frukt och en sidenmjuk syra som stannade länge i munnen. Det här vinet har fått 93-95 poäng av Parker och kommer att utvecklas vidare under minst 40 år.
Vintageviner från 2011 anses vara de bästa viner som någonsin gjorts i Douro och både Parker och Jancis Robinson är lyriska i sina beskrivningar av de olika vinerna. Càlem’s Vintage 2011 för 295 kr i BS (red. anm.: vinimportörernas ”beställningssortiment” som beställs i Systembutiken eller på internet) är ett fynd och mycket bra julklapp eller present till det nyfödda barnet eller barnbarnet att öppnas på deras 40- eller 50-årsdagar!
Càlem 10 years Tawny: en helt annan typ av vin, bärnstensfärgat och med en doft av russin och nötter och viss knäckighet i sötman. Passade mindre bra till osten och tryffeln, men utmärkt till pepparkakan och dadlarna. Helt perfekt till en crème caramel som också råkar vara en mycket vanlig efterrätt i Portugal. Tawny viner råkar också vara mer populära i Portugal än ruby / vintage-varianterna. Det sistnämnda gäller inte minst för de årgångsbetecknade tawny vinerna, s.k. colheitas. Och därmed:
Càlem Colheita 1961: I glas nummer fem hällde Sònia så småningom upp Càlem Colheita 1961 som buteljerats 2013, dvs efter 52 år på fat. Fantastiskt ljust bärnstensfärgat vin med mogen doft av russin och fikon. Smaken var mycket fräsch med angenäm knäckighet i sötman och mycket lång, komplex eftersmak. Det här vinet dricker man gärna i små klunkar även utan tilltugg. En mycket elegant colheita 1961!
Perfektion? Ja, något åt det hållet!
Provningen arrangerades av Tryffelsvinet. Andreas Blomquist och Sanna Bronell från Tryffelsvinet tog emot tillsammans med Sónia Figueira, exportchef på Sogevinus, ledde provningen av Càlems viner.
Redaktörens tillägg: Av en slump råkade vi korka upp en Calem årgångsport (vintage) 1975 igår: en port med bra mognad utan att vara det minsta åldersstigen. Förvånande torr i stilen (jämfört med en tawny och en colheita som vi även drack kändes den nästan bara halvsöt), bra frukt, lite russin, ganska diskret doft, förvånansvärt lätt och ganska elegant. Kanske kan må bra av att stå öppnad någon dag eller två för att få aromerna att blomma ut med lite ytterligare syresättning?
Carl-Erik Kanne är aktiv Munskänk och pensionär med tid att botanisera och kommentera det allt större flödet av kvalitetsviner. Carl-Erik skriver om vinprovningar och vinarrangemang i Stockholm för BKWine Magazine.
[box type=”info” size=”large” style=”rounded” border=”full”]
Det finns många goda och stora viner att upptäcka i Dourodalen, både de söta portvinerna och ”vanliga” bordsviner. Både portvin och lättviner får du prova rikligt tillsammans med portugisisk mat på en vinresa till Dourodalen med BKWine. Boka nu!
Res till vindistrikten med experterna på vin och specialisten på vinresor.
[/box]
