Languedoc i södra Frankrike har utvecklats till en dynamisk och spännande vinregion. Här finns en otrolig mängd olika typer av viner, röda, rosé, vita och mousserande. Värmen och solen ger en generös frukt men utan excesser. Här finns ofta en frisk syra. Languedoc ger oss kvalitet på alla nivåer, från det opretentiösa men välgjorda till det högklassiga med djärva prislappar. Men liksom andra vinregioner måste Languedoc förbereda sig för nya utmaningar.
Languedoc är vackert och på sina ställen vilt och ödsligt. Det är Frankrikes största vinregion med 220 000 hektar. Det finns stora sammanhängande arealer av vingårdar på slättlandet men mycket finns en bit upp i bergen där vingårdarna är insprängda bland den typiska och kryddoftande växtlighet som kallas garrigue. Här finns naturligt en mångfald av växter. Här behöver inte producenterna plantera träd och buskar, de finns redan. Languedoc står för nästan 30 % av Frankrikes vinproduktion. Inte så konstigt att vinerna märks, både på hemmaplan och på exportmarknaden.
Detta är en längre version av en artikel publicerad på Forbes.com.
Languedoc faktaruta:
- Var är det: Södra Frankrike, vid Medelhavskusten, mellan Roussillon och Rhône
- 220 000 hektar vingårdar
- IGP (tidigare vin de pays) 50 %, AOC/AOP 36 %, vin de france (tidigare vin de table) 14 % (2014)
- Druvor: ett stort antal druvor. För röda: syrah, grenache, carignan, mourvèdre, cinsault, merlot och många andra. För vita: grenache blanc och gris, clairette, macabeu, clairette, piquepoul blanc och noir, terret, marsanne, roussanne, vermentino (rolle), chardonnay, chenin blanc och många andra.
- Jordmån: mycket varierad, inklusive mycket kalksten, skiffer, sand samt vulkanisk (basalt och annat)
- Klimat: mycket varierande beroende på läge; i allmänhet ganska varmt Medelhavsklimat, svalare inåt landet uppåt i bergen
- Appellationer: många. Några av de viktigaste: La Clape, Pic Saint Loup, Faugères, Saint Chinian, Minervois, (Minervois) La Livinière, Fitou, Corbières, Picpoul de Pinet, Limoux, Terrasses de Larzac m.m.
Languedoc ligger längs den västra delen av Medelhavet. Här stod det franska vinets vagga. Så länge vinet har funnits här nere – alltså i drygt 2000 år – har det i varierande grad varit viktig för hela regionens ekonomi. Det var lätt att producera stora volymer enkelt vin i varma Languedoc med sin slösande sol. Under en stor del av 1900-talet dominerade bulkvinerna, enkla vardagsviner som var mycket efterfrågade. I alla fall tidvis.
När vinkonsumtionen i Frankrike började falla på 1970-talet var överproduktionen ett faktum. Den stora ”sjö” av vin som därmed bildades var inte tömd förrän runt 2010. Ett sätt att lösa problemet var att riva upp vingårdar. Sedan 1975 har regionen blivit av med över 40 % av sin vinareal och druvsammansättningen har radikalt förändrats. Idag har man fått ordning på sin region. Självförtroendet bland producenterna är nu på topp. Liksom vinernas kvalitet.
Languedocs appellationer och underdistrikt
Idag står ”bordsvinerna”, den lägsta nivån i den franska vinhierarkin, för en liten del av produktionen. Dessa viner kategoriserades tidigare som ”vin de table”, fram till 2009, och kallas nu för ”vin de france”. Detta namnbyte har kommit tillsammans med en rejäl ambitionshöjning för några av vinerna i denna kategori.
Idag står bordsvinerna (sedan 2009 omdöpta till vin de france) för en mycket liten del av produktionen.
IGP-vinerna, nästa nivå upp i hierarkin, dominerar med cirka 65 % av produktionen. Dessa viner kallades tidigare ”vin de pays”, en beteckning som kanske fortfarande är mer bekant för många människor. Störst av dem alla är IGP Pays d’Oc som står för 65 % av alla IGP-viner i hela Frankrike.
De flesta IGP är opretentiösa och ganska billiga viner. De är välgjorda men har oftast ingen större personlighet. Men det finns väldigt många undantag, IGP-viner med mycket seriösa ambitioner. Vinerna har gjort stor succé på exportmarknaden. Det gäller inte minst de viner som kallas vin de cépage, där druvan står angiven på etiketten. Dessa viner tilltalar många konsumenter som helst väljer vin efter druva.
Sedan bulkvinstiden har antalet appellationer ökat explosionsartat. Det fanns bara några få AOC innan 1980-talet. Men i takt med att produktionen minskade så ökade kvaliteten. Både odlare och konsumenter började bry sig om ursprunget. Fler och fler distrikt, större och mindre, kämpade (och kämpar fortfarande) för att få det erkännande för sin specifika plats som en AOC ger dem. En AOC ger status. Känslan av att ett ursprung ger en identitet har blivit stark i Languedoc. Idag har Languedoc drygt 20 appellationer: Faugères, Saint Chinian, Picpoul de Pinet, Terrasses de Larzac, La Livinière, La Clape, Pic Saint Loup, Limoux o.s.v.
Det finns en ”paraplyappellation”, AOP Languedoc. Det är en stor regional appellation som skapades 2007 och då ersatte då den gamla Coteaux du Languedoc (som dock, märkligt nog, fortfarande finns kvar i Systembolagets kategorisering av viner).
Appellationerna producerar runt 30 % av Languedocs viner. De flesta AOC är nu AOP (appellation d’origine protégée) vilket betyder att de är ett skyddat ursprung på EU-nivå. De två etiketterna, AOC och AOP, används valfritt omväxlande.
Härligt, men ibland utmanade klimat
Languedoc är en stor vinregion, större än alla Nya Världen-länder utom USA. Naturligtvis finns här en mängd olika jordmånstyper, klimat och druvsorter. Eftersom den är så stor är det svårt att hitta ett karaktärsdrag som är speciellt typiskt för Languedoc. Solen, vindarna, havet och bergen påverkar vinerna i varierande grad. Om man skulle försöka beskriva dem som en grupp skulle man kunna säga att det är viner med mycket frukt och kryddor med en sydländsk värme och intensitet. Men det finns, återigen, många undantag och variationer.
Även om många vingårdar ligger en bit upp i bergen är Medelhavet inte långt borta och påverkar många av vinerna. De sydliga medelhavsvindarna är milda och fuktiga. Men det blåser även nordliga vindar som mistralen och tramontane. Dessa vindar torkar upp fukt, vilket tacksamt tas emot av odlarna eftersom det minskar risken för svampangrepp i vingården. Tack vare detta milda klimat är 20 % av arealen ekologisk. Vindarna kan vara hårda och det passar bra att ha en låg beskärning, som gobelet, en fristående vinranka utan ståltrådsuppbindning. Uppe i bergen, på lite högre höjd, förändras inte bara landskapet utan också temperaturen. Det blir svalare, inte minst på nätterna.
Languedoc har många soltimmar och det kan bli rejält varmt på sommaren. Nordsluttningar för vinrankorna uppskattas mer och mer eftersom druvorna där utsätts mindre för den ibland brännande solen. Det är också torrt. Normalt sett regnar det tillräckligt och även om somrarna alltid har varit regnfattiga så har vinrankorna anpassat sig och överlevt även långa perioder utan regn. Men dessa perioder blir nu längre och längre. De senaste åren har varit svåra med mycket sparsamt regn.
Vinrankan är en fantastisk planta som klarar sig med lite vatten. Men om inte ens det lilla vattnet finns, ja då försvagas vinrankorna och skördarna minskar, ibland drastiskt. Skördevolymen har minskat sedan början av 2000-talet och INRAE (Institut national de recherche pour l’agriculture, l’alimentation et l’environnement), ett forskningsinstitut, menar att klimatet är huvudskälet. Det är inte bara volymen som blir lidande. En alltför uttalad vattenbrist under mognadsperioden kan få negativa konsekvenser på druvornas kemiska sammansättning och därmed på vinets smak.
Så att konstbevattning nu breder ut sig i Languedoc är inte så konstigt. Än så länge ser vi det mest på slättlandet och framför allt för IGP-vinerna. Och det är bara runt 10 % av arealen som är berörd än så länge. Sedan några år pågår ett projekt för att säkerställa bevattning för ytterligare cirka 20 000 hektar.
Reglerna för vissa av Languedocs AOC-appellationer förbjuder fortfarande bevattning så situationen varierar. Vi bör kanske påpeka att bevattning är allmänt tillåten i hela EU men att lokala regler, reglerna för de enskilda appellationerna, kan förbjuda det. Bevattning blir allt vanligare. Men detta väcker också frågan om tillgång till vatten; även om det är tillåtet, om man inte har något vatten kan man inte göra det och vattnet blir det alltmer ont om. (Ibland sägs det att bevattning är förbjuden i Europas vingårdar men så är inte fallet.)
Det planeras även tekniska förändringar i vingården som ska göra vinstockarna bättre förberedda för torrt väder. Man experimenterar med alternativa druvsorter som har bra resistans mot torka. Ofta handlar det om lokala druvsorter som nästan glömts bort men som nu kommer till heders igen.
Olika typer av jordmån ger mångfald
Vinrankorna i Languedoc växer i en mängd olika jordmånstyper: lätta sandjordar, sandsten, mager skiffer, stora rullstenar, kalksten, mer eller mindre uppblandad med lera, flinta, granit, basalt. Men knappast några av de många appellationerna har en homogen jordmån. De stora har en mosaik av olika typer.
Faugères är en av de få områden där en jordmån dominerar — dess vinrankor växer huvudsakligen på skiffer.
Skiffer finns i delar av flera andra distrikt som Saint Chinian och Terrasses du Larzac. Skifferjorden är mager och porös. Skiffer är en bergart som lätt splittras upp i tunna flak. För att hitta vatten letar sig vinrankans rötter ner genom sprickorna.
Kalksten är också rikligt förekommande. La Clape är ett kalkstensmassiv vid havet, strax intill Narbonne. Hela området är ett skyddat naturreservat med fina vandringsleder. Kalksten finns i mer eller mindre omfattning på många platser runt om i hela Languedoc. Det är i kalkstensjordar som garriguen växer som bäst. Garriguen är en den växtlighet, typisk för medelhavsområdet, som vi hittar runt vingårdarna. Här växer väldoftande kryddörter, vild vitlök, lavendel, enbärsbuskar, björnbärssnår och lågväxande gröna ekar. Här lever fåglar, insekter och smådjur. Vinodlarna – och konsumenterna – hittar ofta en smak av garrigue i sina viner.
Druvorna, både lokala och importerade
Languedoc är framför allt rött vin. Rosévinerna har dock ökat dramatiskt de senaste åren. De vita vinerna kan vara fantastiska. Volymen är liten men även de vita börjar ta andelar från de röda vinerna.
De senaste 40 åren har vingårdarna i Languedoc totalt förändrats. Inte nog med att arealen har minskat drastiskt. Det är nästan helt andra druvor som vinproducenterna planterar idag. Under Languedocs tid som volymproducent dominerade aramon och carignan. Båda två gav enorma skördar, speciellt aramon. Vinerna hade låg alkoholhalt och hade troligtvis inte mycket smak.
Aramon har odlats i södra Frankrike sedan 1800-talet. Fram till 1960 fanns det 150 000 hektar planterade i Languedoc och Provence. Idag finns det 1200 hektar och arealen fortsätter att minska. Det nog inte många som sörjer aramon. Å andra sidan såg jag häromdagen ett ambitiöst vin gjort med 100 % aramon och lagrat på amfora (har dock tyvärr inte smakat det). Vem vet, aramon kanske gör comeback?
Den stora, sydliga druvan som finns i hela medelhavsområdet, inklusive Spanien, är grenache (garnacha). Den har funnits länge både i Languedoc (och Roussillon) och har alltid haft ett gott rykte här nere. Den trivs i värmen och mognar med höga alkoholhalter vilket möjligen kan bli ett problem i framtiden.
Carignan är fortfarande mycket planterad men har åkt ner till fjärde plats. Denna druva har däremot, till skillnad från aramon, totalt omvärderats av vinproducenterna. Den klarar värmen och de ibland mycket kraftiga vindarna nere i södra Frankrike. Om man behandlar den på rätt sätt kan carignan kan ge fantastiska viner med karaktär. Vi ser många exempel på det idag.
Cinsault är en annan gammal Languedoc-druva som det också finns ett nyvaknat intresse för. Druvan ger eleganta viner i lätt och ljus stil.
Mest odlad idag i Languedoc är syrah som upptar 15 % av arealen, tätt följd av grenache (13 %), merlot (12 %), carignan (10 %), cabernet sauvignon 7 %, cinsault 5 % och mourvèdre och marselan vardera 2 %.
- syrah, 15%
- grenache, 13%
- merlot, 12%
- carignan 10%
- cabernet sauvignon 7%
- cinsault, 5%
- mourvèdre, 2%
- marselan, 2%
Syrah och mourvèdre började planterades i Languedoc på 1970-talet. De introducerades för att de, som man sa, skulle förbättra kvaliteten på vinerna, så kallade cépages améliorateurs. Syrah är omistlig idag, anser många Languedoc-producenter. Lite synd kanske. Syrah ger utan tvivel färg och tanniner till grenache men kan ibland bli för dominant.
De mest planterade gröna druvorna är chardonnay, sauvignon blanc, muscat à petit grains, grenache blanc och viognier. Andra intressanta är grenache gris, macabeu, terret, roussanne, clairette, bourboulenc…
För appellationsviner är det strikt reglerat i varje AOPs regler vilka druvor man får använda och i vilka proportioner. Tillåtna druvor för röda viner är syrah, grenache, carignan, cinsault, mourvèdre och lledoner pelut (en nära släkting till —en mutation av — grenache även kalla grenache poilu, ”luden grenache”). Samtliga appellationsviner måste vara blandningar av minst två druvsorter. Vissa druvor, i de allra flesta fall syrah, grenache och mourvèdre, är huvuddruvor och ska dominera blandningen. Resten, som carignan, är accessoires och får bara användas i begränsad omfattning. Ibland har man dock insett att carignan passar vissa lokala förhållanden mycket bra och har uppgraderat den till huvuddruva, främst i Fitou och Corbières.
När vin de pays-vinerna (numera IGP) blev populära på 1990-talet började det dyka upp druvsorter utan någon anknytning till södra Frankrike: merlot, cabernet sauvignon, sauvignon blanc med flera. Languedocs vingårdar är idag en mosaik av olika druvsorter. Gör man IGP-viner kan man välja och vraka mellan ett 50-tal olika druvsorter.
Inom IGP-kategorin finns många ambitiösa viner. Många odlare gör vin inom båda kategorierna, AOP och IGP. Kanske vill de använda en druva som inte är tillåten i appellationsvinet. Eller så kanske de vill göra ett endruvsvin (använda bara en druvsort), vilket i allmänhet inte heller är tillåtet för de röda i AOC/AOP men kan göras som IGP. Ibland tycker kreativa och nytänkande vinmakare att deras viner inte passar in i appellations-ramarna.
Idag dyker det upp fler och fler druvsorter. Det finns flera drivkrafter för detta, en generell experimentlusta förstås, men också oro för klimatförändringar (värme och torka) och en strävan efter mer sjukdomsresistenta sorter. Två korsningar som gjordes på 1960-talet börjar synas mer och mer: marselan, en korsning mellan grenache och cabernet sauvignon, och caladoc, en korsning mellan grenache och malbec. Lokala druvor som piquepoul noir, counoise, rivairenc, terret noir och morrastel (spanska graciano), börjar så smått kunna användas även i vissa appellationsviner om än i begränsad omfattning.
Languedoc-Roussillon-viner idag handlar om karaktär, personlighet och om bra kvalitet. Det tar alltid lång tid att skaka av sig ett dåligt rykte. Men de senaste 10–15 åren har det vänt radikalt. Nu förknippar konsumenter mer och mer Languedoc med prisvärda, trevliga viner, och till och med viner i världens elitliga. Och vinentusiasten vet att det är här man hittar spännande och lite ovanliga viner. Precis som vi vill ha det.
Kommande artiklar i vår nya Languedoc-serie kommer att behandla vita viner, samt några av Languedocs spännande appellationer.
Res
Det kanske bästa sättet att upptäcka själen och kvaliteten i Languedocs viner är att resa till Languedoc. Utforska och upptäck Languedocs viner på en vinresa till Languedoc med BKWine.
Res till världens vindistrikt med experterna på vin och specialisten på vinresor.
Vinresor som ger dig glädje och insikt. BKWine vinresor.
Vår (andra) bok om vinerna i Languedoc:
