Ända sedan jag började dricka vin har jag haft en förkärlek för tyska riesling. Helst torra eller möjligen ordentligt söta. Jag har aldrig varit förtjust i de halvtorra och halvsöta vinerna som tyskarna brukade producera så mycket av. Det gör de i och för sig fortfarande, men de torra vinerna blir mer och mer populära.
1985 var endast 16 % av de viner som producerades i Tyskland ”trocken”. 2016 hade denna siffra ökat till 46,3 %. Det är en mycket positiv utveckling. De tyska vingårdarnas svala klimatet ger de torra vinerna en speciell, jag skulle till och med vilja säga unik, krispighet och livlighet, svår att imitera.
Detta är den svenska versionen av Britts artikel ”A German Wine Revolution”, ursprungligen publicerad på Forbes.com.
Skiftet till torra viner är inte det enda som har hänt i Tyskland under de senaste 25 åren. Steffen Schindler från Deutsches Weininstitut gav mig en uppdatering i april, under VDP Weinbörse 2017, den stora vinmässan i Mainz.
Tyskland har haft en stabil produktion under många år på cirka 9 miljoner hektoliter vin från 102 000 hektar vingårdar. Landet är uppdelat i 13 vinregioner. De var 11 från början men två tillkom i den östra delen av landet vid tiden för återföreningen 1990.
Druvan brukade vara viktigaste som stod på etiketten. Nu, säger Steffen, är det geografiska ursprunget och de enskilda vingårdarna allt viktigare. ”Och det är bättre”, säger han, ”sådant kan man inte kopiera”. Denna förändring kan vi delvis tacka den mycket inflytelserika Verband Deutscher Prädikatsweinguter (VDP) för.
Denna förening av 200 tyska topproducenter skapade för några år sedan en klassificering med fokus på terroir och ursprung.
Den officiella tyska vinlagen gjorde det svårt, tyckte de, att identifiera ett exceptionellt vin från en exceptionell terroir. Även om VDP-klassificeringen inte är en officiell sådan märks dess filosofi överallt i Tyskland.
Riesling är fortfarande den viktigaste druvan i Tyskland. Den odlas på 23 700 hektar, nästan en fjärdedel av den totala arealen. 50 % av världens riesling-areal finns i Tyskland.
För 25 år sedan var müller-thurgau lika utbredd som riesling. Idag har den minskat från över 20 000 hektar till 12 600 hektar, en minskning som troligen sörjs av få. Müller-thurgau är en ganska ointressant druva.
Silvaner är också en av förlorarna. Den har gått från 18 000 hektar till 5 000. Denna minskning kan vi möjligen sörja lite mer. Silvaner kan vara riktigt bra. Men den låga syran gör att den inte uppskattas av tyskarna, säger Steffen, även om de medger att den är bra tillsammans med mat, inte minst med sparris. Men Steffen är optimistisk. Silvaner ökar nu igen i Franken.
De stora vinnarna i druvstriden är pinot blanc (weissburgunder) och pinot gris (grauburgunder). Dessa två har ökat enormt. Precis som i Italien. Men dessa druvor ger annorlunda viner i Tyskland. Ofta mer fylliga och komplexa, jämfört med de italienska. Och definitivt mycket torrare än en pinot gris från Alsace. Grauburgunder är alltid ett torrt vin. Synonymen ruländer används idag mest för en grauburgunder i söt stil.
Och de franska druvsorterna som vi ser överallt, chardonnay, cabernet, merlot, sauvignon blanc …? Förr fanns de inte alls i Tyskland. Men tiderna förändras och chardonnay har ökat dramatiskt, om än från en mycket låg utgångspunkt. Tyskland har nu 1 884 hektar chardonnay. Sauvignon blanc är också på gång och klassiska tyska aromatiska druvor har gjort comeback: bacchus, scheurebe, gewürztraminer, muscatel. Håll utkik efter scheurebe, en intressant druva.
Det finns mycket lite cabernet och merlot. Det betyder dock inte att det inte finns något rött vin. För ett land som de flesta människor associerar med vita viner finns det faktiskt ganska mycket rött. Detta är verkligen en av de stora förändringarna under de senaste 25 åren.
Blåa druvor fanns på 10 % av arealen 1980. Nu växer de på 34 %. Rekordet nåddes 2006 med 37 %. Då uppmuntrades unga odlare att riva upp sina gröna druvor och plantera röda. Rött vin var framtiden, trodde man då. Det var både rätt och fel. Tysklands främsta viner är och kommer alltid att vara vita. Men de röda har förbättrats så mycket att de nu är ett spännande tillägg.
Den viktigaste blå druvan är pinot noir, här kallad spätburgunder. Tyskland är den tredje största producenten av pinot noir i världen, efter Frankrike och USA. Druvan dornfelder ger lättdruckna, ofta opretentiösa viner, populära i livsmedelsbutiker. Blaufränkisch (kekfrankos i Ungern) kan göra ett riktigt bra vin. Regent, en hybrid med viss resistens mot svamp sjukdomar, ökar.
Tyskland gör några av världens mest fantastiska söta viner. Ibland kommer sötman från ädelröta (Beerenauslese, Trockenbeerenauslese), ibland från frusna druvor (Eiswein). Dessa viner är gjorda med löjligt låga uttag under ofta svåra förhållanden. De är inte på mode i Tyskland för tillfället, men lyckligtvis är efterfrågan stor på exportmarknaden. Dessa viner är verkligen värda att bevara.
Och vad händer med de halvtorra vinerna? Faktum är att Kabinett-klassificeringen just nu upplever något av en renässans. Så jag kanske måste ge dem en ny chans.
Detta är den svenska versionen av Britts artikel ”A German Wine Revolution”, ursprungligen publicerad på Forbes.com.
