Nya årgångar och gamla druvor från den italienska klacken
Till ”Apulia Best Wine” som gick av stapeln mellan den 12-17 juni i Apulien hade man bjudit in ett femtiotal vinjournalister från tjugo olika länder att prova de nya årgångarna – en primeur – av viner gjorda på de lokala röda druvorna negroamaro, primitivo och nero di troia. Under fem dagar provsmakades tvåhundrafemtio olika viner från tjugosex producenter. Tillställningen anordnades av ”Apulia Best Wine” ett ”consortium” som startats av sju olika producenter som gått samman för att marknadsföra Apuliens viner. Provningarna koordinerades av den italienska vinguiden Gambero Rosso. BKWines Åsa Johansson fanns på plats som nästan ende svensk och rapporterar.
Efter att journalisterna sagt sitt kom resultatet, 2011:s års viner (som kommer ut på marknaden nästa år) håller hög standard. Med en skala med hundra som utgångspunkt framgick att nero di troia kom upp i 85,5, negroamaro 86 och primitivo blev vinnaren med 86,5 poäng.
Apulien, ett Mecka för livsnjutaren
Apulien är en av de få italienska regioner som inte har bergskedjan Apenninerna som ryggrad. Landskapet är platt och bördigt med långa odlade slätter och man kan nästan överallt skymta hur grönsaker och veteslag växer i den röda jorden.
Odlingarna avbryts med jämna mellanrum av dungar med olivträd som ståtar med tjocka ringlande stammar och gröna kronor. Olivträden har givmilt genom århundradena delat med sig av sin frukt och försett befolkningen den mjuka lena olivoljan som kommer härifrån.
Vinodlingar i långa rader eller i den buskliknande alberello-formen (gobelet) kämpar tappert mot värmen för att skydda sin frukt från den heta solen. Det Adriatiska havet i öst och det Joniska havet i väst gör det varma klimatet behagligare med vindar som blåser inåt land.
I Apulien har greker, romare, spanjorer och normander varit på besök och alla har de efterlämnat spår i form av konst, arkitektur, seder och bruk och spännande matvanor.
Apulien är en fantastisk blandning av sydländskt och nordligt, hav och inland, sött och salt. Helt enkelt ett Mecka för den som tycker om det bästa i livet.
[divider_flat]
Från vinjärnväg till egen produktion
Vin har förstås odlats här, precis om i resten av Italien, sedan urminnes tider. Genom åren har både naturen och människan valt ut de druvsorter som trivs extra bra i den apuliska jorden och klimat.
Det handlar mestadels om röda druvor. Primitivo och negroamaro är de mest kända. Nero di troia är kanske inte lika berömd som sina två grannar och blir ofta omnämnd på tredje plats (så även här) men har på senare tid börjat komma ifatt med riktigt bra viner.
De är alla druvor som traditionellt sett ger koncentrerade, mastiga viner med hög alkoholhalt. Det är inte alls ovanligt att hitta viner med alkoholhalter som ligger på över femton procent. Om man i Veneto i nordöstra Italien torkar sina druvor för att få en högre koncentration av socker för att producera amarone och reciotoviner så är det solen som gör jobbet i Apulien.
Tills för inte så länge sedan var det ovanligt att man buteljerade sin egen skörd i Apulien. Ofta sålde vinbönderna druvorna, speciellt negroamaro och primitivo, till stora kooperativ. Kooperativen är fortfarande är vanligt förekommande i regionen. Vin såldes och köptes på lösvikt och en stor del fick åka ”vinjärnvägen” upp till norra Italien.
Vinet från Apulien och södra Italien fungerade ibland som en koncentrerad hjälpande hand till vinerna i de norra delarna av stöveln som hade det omvända problemet. Det vill säga kallt klimat, hög syra och låg alkoholhalt.
Mycket rosé
På ett sätt är det underligt att man gör så kraftiga viner just i Apulien. Här, där man äter mycket fisk, pasta och grönsaker och har en typisk medelhavsdiet känns det rent ut sagt opassande att hälla upp en tung femtonprocentig (eller mer) primitivo eller negroamaro i glaset under middagen. Och visst är det så att invånarna själva i Apulien mestadels dricker ”rosato”, det vill säga Rosévin när de äter mat.
Rosévinerna som skiftar i färg och doft produceras i nästan alla vinhus och är en tradition som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Den startade alltså inte i samband med den just nu världsomfattande rosétrenden. Antagligen började man göra roséviner för att man har så få inhemska gröna druvor att göra vita viner på. Vita viner passar annars utmärkt till den lokala maten i Apulien.
Rosévinerna producerar man på två olika sätt. En metod är den som italienarna kallar ”salasso” (åderlåtning!) och med det menas att man blöder, det vill säga, tar bort en del av musten efter en viss tid av skalkontakt, ofta enbart ett par timmar, beroende på vad man vill ha för nyans av ”rosa” på vinet. Musten som blir kvar i tanken blir alltså mer koncentrerat eftersom man tagit bort en del av musten och musten som man ”åderlåtit” blir rosévin.
“Roséviner är mycket mångsidiga och passar även till etnisk mat” säger Marco Sabellico från den italienska vinguiden Gambero Rosso.
Vi provar ett trettiotal olika roséviner under Apulia Wine Identity. Kvalitén skiftar och så även färgen. En del är ljust rosa, en del lökfärgade och andra undrar man nästan om de får tillhöra kategorin med roséviner. Så röda är de.
Masserei 2011, Nardò Rosato DOC, gjort på 100 % negroamaro från gården Schola Sarmenti är ett lingonfärgat rosévin med lätt doft, bra syra och ger ett elegant intryck. (Masserei betyder på dialekt”luktar gott”.)
”Vi lät musten vara i kontakt med skalen i tjugofyra timmar innan vi separerade dem. Negroamaro behöver tid på sig för att släppa alla de goda egenskaperna som sitter i skalen”, säger Alessandro Calabrese, som äger Schola Sarmenti tillsammans med Lorenzo Marra.
Även producenten Feudo San Marzano gör ett vin på enbart negroamaro som heter Sud Negroamaro Rosato 2011, Salento IGP. Det är ljust rubinrött, krispigt och med bra struktur.
Kooperativet Cupertinum som enbart använder sig av ståltankar i sin produktion har Sverige som sin huvudsakliga marknad. Deras rosé Spinello dei Falconi 2010, IGT Salento är ett bra matvin, jordgubbsrosa till färgen med smak av mogen frukt och en bra frisk syra.
Målet är balans mellan socker och polyfenoler
En del producenter försöker ta tag i problemet med den höga koncentrationen av socker och jobbar hårt för att göra mer komplexa viner med en bra balans mellan syra och alkohol. Ett exempel är Castello Monaci som producerar stilrena, eleganta och strama negroamaro och primitivo-viner med alkoholhalter som stannar på cirka 14 %.
Den imponerande och vackra vingården med sitt intilliggande slott ligger inte långt ifrån staden Lecce. Andrea Lonardi, som arbetar inom vinkoncernen GIV (Gruppo Italiano Vini), som Castello Monaci tillhör, berättar att man konstbevattnar för att undvika en alltför hög koncentration av socker. På så sätt har polyfenolerna tillräckligt med tid att komma upp i en perfekt mognadsgrad.
”Vi konstbevattnar för att mognaden av polyfenoler ska komma i balans med sockret. Ofta är detta att problem, att polyfenolerna inte är perfekta när man skördar i ett sådant varmt klimat som Apulien och man får ett obalanserat vin. Gör man ingenting för att bekämpa värmen får man de här kraftiga, marmeladliknande vinerna som vi helst vill undvika”, säger Andrea Lonardi.
Mycket har hänt i regionen de senaste tjugo åren. Fler och fler producenter väljer att buteljera på egen hand, man investerar i ny teknik i vinkällarna och anställer professionella enologer. Under provningarna av de nya årgångarna märks det att kvalitén är på uppgång. Det finns fortfarande marginal att förbättras men det går i rätt riktning.
Lokala druvsorter
Man har även börjat intressera sig för traditionella lokala druvsorter som under lång tid fått stå tillbaka för de mer kända namnen som primitivo och negroamaro.
En sådan druva är den lokala susumaniello. Producenten Masseria Li Veli (ägarna till Masseria Li Veli ägde tidigare Avignonesi i Toscana) har startat en produktion på cirka 16 000 flaskor av vinet Askos gjort på 100 % susumaniello. Det är ett friskt och livligt vin med bra struktur. På gården använder man sig mestadels av den traditionella beskärningsmetoden ”alberello” (gobelet). Denna beskärningsmetod som ofta används i södra Italien försvann till stor del på sextiotalet då man tänkte kvantitet och inte kvalitet och ville använda sig av maskiner i vingården.
De små fristående buskliknande vinrankorna, alberello, skyddar bra mot solen och ger en liten mängd druvor av hög kvalitet. Men de kräver manuellt arbete då inga maskiner kan arbeta denna typ av beskärning. På Masseria Li Veli planterar man även vinrankorna i en sexhörnad form ute på fälten.
”Genom att plantera vinet i en sexhörnad form och inte i långa traditionella rader når vindarna även rankorna längst in i mitten. Även om det är mycket kostsamt att plantera vinrankorna på det här sättet ser vi det som en tillgång. Vi har även tur att ha vatten i terrängen som rötterna når ner till under de heta sommarmånaderna. Vinden som når alla plantorna och tillgång till vatten gör att vi kan undvika stressen som druvorna normalt sett utsätts för i vårt varma klimat”, berättar Giovanni Dimitria som är ansvarig för arbetet på Masseria Li Veli
Vita viner och en mystisk druva
Även om vita viner egentligen inte förknippas med Apulien så finns det utöver de alltid närvarande internationella gröna druvsorterna som sauvignon blanc, pinot bianco och chardonnay även en del lokala gröna druvor.
Druvan verdeca är den mest odlade lokala gröna druvan och ger upphov till lätta, friska vita viner som faktiskt är mycket trevliga till den lokala maten. Tidigare fick även verdeca åka vinjärnvägen upp till norra Italien för att bistå vermouth-industrin.
En annan druva är fiano minutolo som man oundvikligen vid ett första sammanträffande förknippar med druvan fiano, som hör hemma i regionen Kampanien men även i andra delar i södra Italien. När man däremot luktar på vinet blir man konfunderad. ”Men det luktar ju moscato”, är den första tanken många får när man doftar på vinet. Man har forskat kring druvan, speciellt en man som heter Lino Carparelli har tagit tag i saken och kommit fram till att fiano minutolo antagligen är släkt med druvan greco aromatico. Alltså inte med fiano di avellino som kommer från Kampanien.
Tenute Chiaromonte gör ett vin, Kimía 2010, IGT Puglia, på 100 % fiano minutolo med enbart 12 % alkohol. Det är ett tilltalande vin, med intensiv doft av rosor och blommor, precis som moscato, aningen kort i munnen men helhetsintrycket är positivt.
Även Masseria Li Veli gör ett vitt vin på båda druvorna verdeca och fiano minutolo som heter Askos Verdeca 2011, Valle d’Itria IGT. Ett mycket angenämt vin som för samman den aromatiska fiano minutolo med den mer tysta arbetarhästen verdeca. En bra kombination i det här fallet.
Det finns mycket att upptäcka i Apuliens vinvärld och det kommer helt säkert att hända mycket i regionen under kommande år. Marginalen att förbättras finns även om kvaliteten redan nu är hög.
Producenterna vi träffade verkade vara mycket angelägna om att arbeta vidare, tänka framåt och att fortsätta förbättra kvalitén. Apulien bör inte enbart vara ett Mecka för livsnjutaren utan även för ”vin-njutaren”.
[box type=”info”]Är du road av den italienska maten och det italienska vinet, och vill upptäcka och prova en del av det bästa Italien har att erbjuda, då kanske du är intresserad av en vin- och matresa till Italien arrangerad av BKWine?[/box]
