Tyska viner fågel eller fisk?
Tyska viner har genomgått en enorm kvalitetsutveckling de senaste decennierna. En ny generation vinmakare har tagit över sina släktgårdar. Inte sällan har de unga vinmakarna genomgått oenologutbildningen i Geisenheim och även praktiserat utanför familjen, ofta även utomlands där de tagit med sig nya influenser hem till familjen. Ja, familjen är fortfarande central i tysk vinproduktion då det ofta är små gårdar med ibland ett fåtal hektar odlingar. Välutbildade vinmakare i kombination med klimatförändringarna har lett till en kvalitetsrevolution i vingårdarna och det finns inga dåliga årgångar längre, bara olika.
Detta illustrerades på ett bra sätt av Wines of Germanys provning av ”Riesling & Vänner” nyligen i Stockholm. De inbjudna producenterna hade fått information om att eko är populärt i Sverige vilket avspeglades i vilka som valde att komma hit.
Tyska viner är på frammarsch i Sverige, om än från låga nivåer. Många minns kanske fortfarande plågsamma Liebfrau-erfarenheter och söta viner från lustiga flaskor från sin ungdom eller överekade och restsöta rödviner som inte gjorde någon människa glad. Men dagens tyska viner är något helt annat. Krispiga och mineraldrivna vita viner och välbalanserade ofta eleganta rödviner som står sig väl mot de bästa i världen och fortfarande till hyfsat humana priser.
Så det var med stor förväntan jag gav mig i kast med att prova vinerna från de 19 producenter som tagit sig tid att visa upp sina alster. Kanske skulle det dyka upp några okända kommande stjärnor?
Många av producenterna har ingen importör i Sverige och det torde vara anledning en att de ville visa upp sig för importörer, skribenter och allmänhet på Nationalmuseum. Temat var som sagt Riesling & Vänner men frågan är om det inte var mer tvärtom, Vänner & Riesling. Många producenter visade upp en riesling och sex eller sju andra viner. Man kan tycka att det är charmigt och visar på en bredd eller så kan det tyda på naivitet när man vill hitta en importör som ska sälja till de svenska vinkonsumenterna. Sannolikheten att lemberger, weissburgunder eller tysk pinot grigio ska vara vägen in på den svenska marknaden är nog inte så hög. Även om det förstås vore roligt om så vore fallet.
Kvalitén på det som visades upp var rätt blandad och så många kommande stjärnor var det nog inte; de mest kända producenterna var de som även hade högst kvalitet i glasen. Jag hittade t.ex. strålande silvaner från VDP-producenten Rudolf May i Franken. Man märker professionalismen både i glaset och i urvalet av viner. Sonen Benedikt valde att visa upp det man är bäst på, silvaner och spätburgunder. Allt mineraldrivet och elegant, väl värt att hålla utkik efter. Franken är kanske mest känt för just silvaner, men det görs även väldigt bra spätburgunder i regionen, så även de från Rudolf May.
En annan etablerad VDP-producent som stack ut med sin kvalitet var Balthazar Ress från Hattenheim i Rheingau. Elegant och syradriven riesling där toppvinet Nussbrunnen Grosses Gewächs 2019 var dagens i särklass bästa riesling.
Om man ska försöka hitta någon kommande stjärna bland producenterna utanför kvalitetsföreningen VDP skulle det i så fall vara Weingut Krebs från Freinsheim i Pfalz. De gör väldigt bra riesling och spätburgunder som visades upp av svensktalande Ann-Kathrin Krebs. Maken Jürgen Krebs är bästa kompis med i Sverige mer etablerade Andy Rings från grannen Weingut Rings, även de kända för sin fina spätburgunder och de har nog inspirerats av varandra. Krebs Spätburgunder Musikantenbuckel var i mitt tycke dagens bästa rödvin, möjligen i konkurrens av Frankenvinerna från Rudolf May.
Andra bra viner var spätburgunder från Robert König i Assmanshausen, Rheingau, Riesling Kirchberg från Weingut Riffel i Rheinhessen, Spätburgunder 2014 GG Löchle från Burg Ravensburg visade att tysk spätburgunder vinner på några år i källaren.
Sammanfattningsvis var det som sagt rätt blandad kvalitet. Några riktigt bra men även en del överekade rödviner och anonyma vita. Kul med mycket ekologiskt men bara eko räcker inte, det måste vara gott också. Och visst är det kul med ovanliga druvor som roter traminer, cabernet blanc och tysk pinot meunier. Men om det är det som lockar svenska konsumenter att dricka mer tyskt är tveksamt.
En annan sak som kan vara förvirrande för konsumenter som inte är så insatta är användandet av olika namn på samma druvor. Det bjöds på både spätburgunder/pinot noir, weissburgunder/pinot blanc och graburgunder/pinot grigio. Det må vara charmigt men inte så kommersiellt genomtänkt om man vill nå fler konsumenter kanske?
Så tillbaka till rubriken, fågel eller fisk? Mitt emellan får man nog säga efter några timmar på provningen. Det Nya Tyskland kan bättre än så här, även utanför VDP. Det finns massor av kommande stjärnor som man borde kunna locka hit om man anstränger sig lite och gör ett mer aktivt val av vilka man bjuder in bland producenterna. Men det kanske är svårt när man ska representera alla och inte får diskriminera någon?
