Att prova viner på en vinmässa kan vara en utmaning. BKWines göteborgsreporter Mattias Schyberg gav sig in i leken när finska Altia, en av Sveriges största vinimportörer, kom till Göteborg för att presentera sitt vinsortiment för press och restaurangbranschen. Här får du hans favoriter, med några extra bonusnummer.
Jag är allt annat än van vid att prova kopiösa mängder vin på ett allt annat än optimalt ”mässgolv” bland mängder av människor utan möjlighet att sitta ner i lugn och ro med de viner man testar. Jag beundrar verkligen de som kan göra vin rättvisa på det sättet. Själv har jag väldigt svårt att ha rätt fokus i liknande miljöer vilket speglar mina intryck nedan. Det blir med andra ord väldigt övergripande utan några ingående smaknoter.
Det hela började med att jag blev inbjuden till att prova Altia Corporations sortiment (Bibendum, Philipson Söderberg och Altia Sweden) på Göteborgs auktionsverk.
Helt planlöst så trillade jag in på sortimentsprovningen med ett öppet sinne, ganska dåligt påläst, men med stor entusiasm. Precis som jag alltid känner när det vankas vin för övrigt. Koncentrerade mig enbart på vin således även om mässan erbjöd avsevärt mer än så med diverse sprit och öl. Det visade sig vara en ganska stimmig provning för den som önskar vara mer analytisk än att mingla runt med blandat branschfolk, men nu gnäller jag nog mest.
William Fèvre (Chablis, Frankrike)
Riktigt kul att få chansen att prova åtta olika viner från blandade lägen och kvalitetsgrader från en av Chablis bättre producenter. Har nämligen lite dålig koll generellt på Chablis eftersom det inte direkt är min favoritstil av vin. Visserligen så saknades viner med grand cru-status i uppställningen, men premier cru duger ju bra det också såklart.
De viner som inte har tillägget ”Domaine” på etiketten är så kallade négociant-viner, dvs. druvmaterialet är inköpt från andra vingårdar i området och kommer således inte från producentens egna. Vanligtvis så anses deras egna druvmaterial bidra till ”bättre” viner, men vid provningstillfället så vet jag inte om jag kunde skönja någon direkt kvalitetsskillnad annat än i kvalitetsindelningen med en tydlig kvalitetsskillnad mellan petit chablis, premier cru osv.
- 2014 Petit Chablis
- 2014 Chablis (Domaine)
- 2013 Chablis (Domaine)
- 2013 Chablis Premier Cru Beauroy
- 2013 Chablis Premier Cru Vaillons
- 2013 Chablis Premier Cru Les Lys (Domaine)
- 2013 Chablis Premier Cru Fourchaume
- 2013 Chablis Premier Cru Vaulorent (Domaine)
Samtliga viner var relativt lika i stil även om det var en del nyansskillnader och kvalitetsskillnader. De tre första är enklare, mindre komplexa och koncentrerade med renare frukt utan spår av ek men fortfarande med fina drag av citrus, gröna äpplen och en härlig mineralitet som drar år krita, stål och stendamm. Lite åt det slätstrukna och enkla slaget möjligen, men säkerligen alldeles utmärkta matviner ändå.
När jag gick upp på premier cru-nivå så vaknade dock intresset till liv på ett helt annat vis. Frukten blir fetare, mer tropisk och nyanserad, antydan till ”gamla skitiga fat” träder fram lite i bakgrunden och mineraliteten utmärker sig klart tydligare. (Reds anm: Redaktionen förstod inte detta i grunden negativa uttryck som verkar används positivt och bad om en förklaring från skribenten: ”Med ’skitigt’ eller ’skitiga fat’ menar jag lite obskyra drag av stall / jord / reduktion som antingen härrör från någon form av brett, reduktion eller, som jag tolkar det, ’smutsiga’ fattoner som, möjligen kan påminna lite om drivved och dylikt. Ungefär samma sak som ’funky’ på engelska.”) En helt annan längd, intensitet och komplexitet.
Klart bäst var Vaulorent trots allt. Mycket intensiv och härlig. Men roligast var nog ändå Vaillons som bjöd upp till dans med en tydligt rökig flintakaraktär som jag älskar i mina vita viner. Väldigt mycket Loire-känsla på något vis. Hade dock gärna suttit med alla viner sida vid sida och jämfört mer noggrant, men totalt sett så gillar jag hela spannet av viner beroende på tillfälle och ambition. Inga direkta bottennapp. Flertalet finns att hitta på Systembolaget, men många är tyvärr endast tillgängliga i restaurangsortimentet. Är fortfarande inte helt såld på vinstilen för egen del, men för runt 300 kr så börjar det bli väldigt intressanta viner utan tvekan.
Dog Point Vineyard (Marlborough, Nya Zeeland)
Har hört lite blandade åsikter om denna producent och ville därför passa på att känna lite på deras alster. Sauvignon blanc, chardonnay och pinot noir stod på menyn. De båda grundarna, Ivan Sutherland och James Haley, kommer ursprungligen från det anrika och klassiska Cloudy Bay. Den svenska säljaren som presenterade vinerna berättade att de använder sig av ekologisk och naturlig vinmakning med delvis naturlig jäst, men jag är inte säker på om det gäller allt de gör eller enbart vissa viner. Det har ju i vilket fall som helst blivit något som alla påstår mer eller mindre numera känns det som.
2014 Dog Point Sauvignon Blanc är deras enklare instegsvin och det levererar adekvat och klassisk sauvignon blanc-karaktär men av det aningen mer återhållsamma slaget. Mer Loire än Nya Zeeland men förmodligen lite av ett mellanting. Frisk och krispig frukt med hög syra och aromatisk näsa med nässlor, citrus och en gnutta krusbär. Gott utan tvekan men inget att bli upphetsad av.
2013 Dog Point Section 94 är klart roligare än vinet ovan. Mer komplext med antydan till skitiga och krutiga fat med lite puffar av upphettad stekpanna. Fin frukt och koncentration. Bra längd och intensitet. Funky helt i min smak. Kan tänka mig att det är en vattendelare av rang.
2013 Dog Point Chardonnay är ett riktigt bra vin. Fint fatat med mogen gul äpplefrukt med lite tropisk knorr och lite trevliga toner av krut och nougat. Ganska fylligt med mjuk och hög syra samt mycket Bourgogne-känsla i min mun.
2013 Dog Point Pinot Noir bjuder på härlig elegans med röd frukt och lite kryddor, rabarber och finstämda fat. Saknar möjligen något som får det att sticka ut, men visst ligger det skönt i munnen med lite smått bitande tanniner och bra koncentration. Jag fick i vilket fall inte gåshud även om det märks att det är en hygglig pinot noir.
Som slutord så känns tyvärr Dog Points viner aningen överprissatta men det är bra viner utan tvekan. Har trots detta svårt att rekommendera något av dem fullt ut. Section 94 är det som är roligast och mest speciellt att prova om du känner att du vill ge dem en chans.
- 2014 Dog Point Sauvignon Blanc (93009) 185 kr
- 2013 Dog Point Section 94 (99267) 269 kr
- 2013 Dog Point Chardonnay (92095) 269 kr
- 2013 Dog Point Pinot Noir (99252) 349 kr
San Felice (Toscana, Italien)
Det är alltid roligt när man helt oförhappandes stöter på en producent som rockar strumporna av en. Efter lite efterforskning så inser jag dock att jag är allt annat än först med att upptäcka denna producents storhet, men jädrar vad imponerad jag blev av den uppsättning viner som fanns till förfogande.
Redan vid första mötet med det enkla 2013 Campogiovanni Rosso di Montalcino så insåg jag att denna producent var något extra. Ett härligt lättdrucket vin med massor av italiensk känsla och mustig körsbärsfrukt med lite läder och kryddor. Klart bättre upplevelse än vad priset indikerar, utan tvekan. När vi sedan växlade upp ett snäpp och jag fick 2011 Chianti Classico Riserva Il Grigio så blev jag såld. Samma DNA som vinet innan, men med mer blommighet, lite stalltoner och ceder. Fortfarande ganska enkelt och lättdrucket, ett vin att dricka nu utan tvekan, men i min mun lite av ett kap för sin peng.
För min del så var druvan pugnitello helt okänd innan jag fick chansen att prova 2008 Pugnitello Toscana. En gammal anrik druva i Toscana som nästan helt har försvunnit men som San Felice har tagit hand om på bästa möjliga vis. Pugnitello betyder dessutom ”liten knytnäve”, vilket märks i munnen. Mer plommon, kryddor och torkad frukt än regelrätta körsbär i doften. Ganska tuffa tanniner och rikligt med fat med lite kaffe och choklad. Hur gott som helst redan nu, men blir säkert bättre med några fler år på rygg.
Nästa vin blev en klassisk Bordeaux-blandning i form av 2010 Vigorello som inte gjorde mig besviken heller. Härligt mogen svartvinbärsfrukt med delikata inslag av kakao, körsbär, ceder och lite stall. Ganska internationellt i stilen, men jag gillar det ändå. Väl värt en vinnörds surt förvärvade slantar.
När jag slutligen fick avsluta provningen med 2006 II Quercione Brunello di Montalcino Riserva så var det helt klart dags att gå upp i brygga och kapitulera. Så härligt komplext och elegant med bra tryck i frukten och en intensitet som lovar en lång livslängd. Men visst, när man närmar sig 700 kr så förväntar man sig något alldeles extra och riktigt så mycket bättre är det nog inte i jämförelse med konkurrensen trots allt.
Jag skulle helt klart satsa på vinerna i mellanklassnivån för att få mest valuta för pengarna, men oavsett vad man väljer så har jag svårt att se att man blir besviken.
- 2013 Campogiovanni Rosso di Montalcino (2597) 129 kr
- 2011 Chianti Classico Riserva Il Grigio DOCG (74644) 189 kr
- 2008 Pugnitello Toscana IGT (75272) 339 kr
- 2010 Vigorello San Felice (90176) 299 kr
- 2006 II Quercione Brunello di Montalcino Riserva (72715) 699 kr
Nederburg (Paarl, Sydafrika)
Denna producent är väl inte direkt något man som vinnörd brukar bry sig särskilt mycket om eftersom de står bakom ganska mycket vin av enkelt och ointressant slag. Men som många större producenter så har de även en del kul och i detta fall en del ganska experimentellt.
Vad sägs bland annat om 2011 Nederburg Ingenuity White (79912, 201 kr)? Ett riktigt spännande vin gjort på en blandning av 8 olika druvor med viss dominans av sauvignon blanc men med lite stråk av chenin blanc, chardonnay och flera andra som jag inte minns. Fick det serverat blint och ombads gissa druva. Lite krusbärstoner och allmänt gröna inslag fick mig att fånga in huvuddruvan och lite vaxighet och honung fick mig att tänka på chenin blanc, men det är ett mycket komplext och intressant vin, utan tvekan. Härliga tropiska frukter av blandade slag. Frisk och skön syra med bra intensitet. Klockrent köp, om inte annat för att det är kul att prova och för det utmärkt fina priset.
Nästa vin blev ett av deras röda viner i samma serie. 2011 Nederburg Ingenuity Red (79911, 299 kr) är kul och härligt muskulöst med bra balans. Vinet är gjort på 100 % sangiovese. Mycket smöriga fattoner samt komplex fruktighet med plommon och mörka körsbär. Fick mer Spanien- än Italien-vibbar visserligen, men det är utan tvekan ett njutbart vin av hög kvalitet. Jag kan i alla fall tänka mig att köpa en flaska för att prova under bättre omständigheter, men jag blev väl inte direkt lyrisk. Det saknar nog lite personlighet tyvärr.
Faustino Martínez (Rioja, Spanien)
Alla med någon form av erfarenhet från vinvärlden bör ha druckit det alldeles utmärkta vinet Faustino I Gran Reserva (2678, 159 kr), som alltid har funnits att hitta i det ordinarie utbudet på Systembolaget. Aktuell årgång är 2004, men jag minns framförallt 2000 med väldigt varma känslor i magen. Ett väldigt skitigt (stall och läder) (Reds anm: se kommentar ovan) och välstrukturerat år där profilen mer påminner om en god mellanklass-Bordeaux snarare än klassisk Rioja.
Nåväl, nu fick jag chansen att testa både årgång 1970 och 1981 av samma vin och jäklar vad trevliga de fortfarande är. Möjligen behöver man ha en fäbless för extremt mogna viner för att uppskatta dem, men de är allt annat än döda enligt mig och ett tydligt bevis på att även billiga viner många gånger klarar en hel del lagring. Man hittar säkerligen en del drag av kräftspad och dill, men även en del fänkål, torkad frukt och en härlig jordighet samt fint integrerade fattoner. Påminner väldigt mycket om högklassig Bourgogne på många sätt och vis. Blint så vete katten om jag inte hade gissat just det. Tyckte möjligen att årgång -70 kändes väl uttorkad i frukten medan 81:an var vid mycket god vigör. Man bör kanske dessutom räkna med stor flaskvariation här.
Tyvärr verkar inte något av vinerna finnas tillgängliga på Systembolaget, vilket är tråkigt.
Mattias Schyberg är gästskribent på BKWine Magazine. Han är även en av de personer som driver det mycket aktiva vinforumet www.finewines.se.
