Amerikanska vindagen 2015. Den slimmade versionen av katalogen spänner över sju sidor och listar mer än 80 importörer och långt fler producenter och vingårdar. Det känns som att USAs västkust bara blir mer och mer intressant ur ett vinperspektiv! Hur attackera en sådan här mässa? Jag väljer att fokusera på pinot noir, dels för att jag vill se hur det ligger till med amerikanska pinnar och dels för att jag börjar intressera mig mer och mer för druvan. Go West!
Första stoppet blir Firesteed, vars riesling jag provat förut och som jag då gillade mycket. Jag skulle säga att de gör en typisk USA-riesling: bra syra, tydlig mineral, balanserad frukt, slank. Min erfarenhet av amerikansk riesling, west coast style, är att de är utpräglade matviner. I jämförelse med tyska GGs tycker jag att de inte har samma laserskarp syra och koncentration, men de har ändå en tydlig syra som gör att de nog behöver mat för att komma till sin rätt.
Vidare tycker jag att de inte upplevs som lika runda och fylliga, utan de går mer åt det strama, slanka hållet. Tankarna går oftast till Alsace, men där Alsacevinerna är lite för torra och syrliga håller sig de amerikanska rieslingvinerna på rätt sida sträcket. I min uppfattning.
För ett år sedan hade jag möjlighet att prova igenom delar av Ponzis rieslingsortiment och där poängterade Maria Ponzi, som ledde provningen, att hennes syster och tillika vinmakare, Luisa Ponzi, gärna sneglade mot Alsace för inspiration för sina rieslingviner.
Hursomhelst. Den här gången väljer jag att prova Firesteeds tre nivåer av pinot noir. Instegspinnen har en frisk syra, bra frukt. Trevligt vin. En nivå upp är frukten lite mörkare, lite tätare. Mer amerikansk? Där det första vinet nästan var lite rivigt är det här mer rundare och sötare. Firesteeds toppinne är Centurion, som bara görs bra år. Riktigt trevlig! Tunnare, friskare, mer burgundisk. Mellanpinnen vinner på poäng för sin runda och lättillgängliga stil, men Centurion är den jag vill utforska mer av.
Det blir en liten avstickare till Grgich Hills Estate, vars Fumé Blanc är trevlig men lite för mycket fat. Merlot:en var desto härligare (wow, vilken doft!), zinfandeln tät, balanserad, helt ok, caben tät, klassisk, matkrävande. Bra producent, dricker gärna merloten igen.
Nästa intressanta pinot noirupplevelse får jag hos Twomey. Supertrevlig! Den här var nog en av mässans bästa pinot noir. Mörk, tät, inte så syrlig, bra frukt, komplex men ändå ganska straight forward. Känns som en typisk amerikansk pinot noir. Vid samma bord finns Silver Oaks cabernet sauvignon, men här var det både packat och stängt. Återkom om tio år.
Vinopia Wine and Spirit tar in en flertal intressanta viner och här provar jag County Line, Paul Lato och Hansen Cellars. County Line: supergod! Den här vill jag gärna utforska mer av. De andra var helt ok, Hansen Cellars lite sötare, Paul Lato ett högst eget vin med personlighet. Annorlunda, minsta sagt. Jag provar även Roederer Estate, riktigt trevlig.
Ett strandhugg görs hos Johan Lidby Vinhandel och jag låter mig förföras av Copain-vinerna. Riktigt, riktigt goda! Därefter Bonny Doon, som imponerar stort. Imponerar mest gör Bien Nacido. Återigen, jag är inget syrah-fan men vid vissa stunder är det lätt att omvärdera den ståndpunkten. Som nu.
Jag avslutar mässan hos Roberson och två fantastiska pinot noirer: Kutch och Domaine Eden. Sweeeeet Jesus vad goda! Kutch är stramare och renare, Domaine Eden lite skitigare. Men makalöst goda båda två. Min favorit, och kanske mässans vinnare, är nog 2012 Domaine Eden Pinot Noir. Sanslöst gott!
Ulf Bengtsson skriver om vin under pseudonymen Red Scream på sin blogg Red scream and riesling, en blogg som blandar vin, mat, fotografi och andra livsviktiga ämnen som deckare, Stockholmspromenader och sporadisk sport. Han finns även på Facebook.
