Berättelsen om Champagnes priskartellsystem ”l’échelle des crus” och hur det avskaffades
Grand cru och premier cru är kända ord. Man ser dem på många champagneflaskor. Förmodligen tolkar de flesta det som ett tecken på att vinet inuti är av bättre kvalitet. Är det sant? Inte nödvändigtvis. I Champagne skapades dessa begrepp främst som ett verktyg för prissättning och priskontroll. Idag har grand cru och premier cru inget officiellt värde; det är inte en officiell kvalitetsindikation, inte heller en klassificering. Det är ett historiskt omnämnande som fortfarande tolereras. För att hitta champagne av bästa kvalitet bör du titta på vem som har gjort den, inte vilken procentsats den gavs på en prisskala för hundra år sedan. Här är historien, inklusive några personliga åsikter om utvecklingen.
Fortfarande idag pratar många om ”l’échelle des crus” med dess beteckningar ”grand cru” och ”premier cru” i Champagne. Man ser det fortfarande mycket i vinmedia, hör det pratas om av vinälskare, till och med nämnt av champagneproducenter ibland (ganska ofta faktiskt). Fortfarande idag, tjugo år efter att det övergavs.
Grand cru, och premier cru, i Champagne, är historiskt beteckningar som etablerades i ett system som kallades l’échelle des crus. Idag är systemet – och därmed begreppen – övergivet.
Kartellen
Systemet skapades 1919 som ett verktyg för att centralt sätta priserna på de druvor som säljs av druvodlare till negocianter (det som ofta kallas ”hus” i Champagne), en sorts kartell som eliminerade fri prissättning. Men redan före detta datum gjordes det olika försök att klassificera ”kvaliteten” på olika byar, eller att fixera druvpriserna, så långt tillbaka som till 1700-talet. 1919 etablerades systemet som en skala (échelle) som fastställde priserna utgående från ett centralt dekret. Vi pratar här om priset på ett kilo druvor.
Detta är en längre version av en artikel publicerad på Forbes.com.
Detta var ett av resultaten av en period i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet med många konflikter om pris, geografiska gränser, druvornas härkomst och andra frågor i Champagne. Man hade till exempel två våldsamma champagnerevolter 1910 och 1911, dock inte bara gällande priser på druvor utan främst om geografiska avgränsningar. L’échelle des crus var en av de mekanismer som infördes för att försöka lugna de heta känslorna och reglera marknaden.
Uppdatering och förtydligande (2023-05-19):
1911 etablerades en första skala, men den var inte officiell och den följdes inte särskilt mycket (bland annat på grund av de små skördarna. 115 kg/ha 1910 och 1600 kg/ha 1911 – att jämföra med dagens runt 15 000 kg/ha). Den var huvudsakligen ensidigt etablerad av druvköparna (husen).
1919 kom representanter för druvodlarna och husen (köparna) överens om en gemensam skala. Denna skala var i och för sig inte tvingande men användes likväl generellt 1919-1925. Åren därefter varierade det hur skala applicerades p.g.a. en kris i champagneproduktionen. Det blev sedan ett tvingande obligatoriskt minipris 1935 (via ett décret-loi).
Grand och premier cru för central prissättning och priskontroll
Med échelle des crus-systemet etablerat 1919 sattes det ”fulla” druvpriset centralt med ett dekret, baserat på en central förhandling mellan några av de berörda parterna. Varje by (eller kommun) fick sedan en procentuell ”poäng”, från det maximala 100 % och neråt. Detta eliminerade all fri prissättning och förhandling om priser för druvorna mellan druvsäljare och köpare. Priset var centralt beslutat och gällde för alla.
Druvodlare i de olika byarna – i det 33 000 hektar stora vindistriktet – fick sedan betalt en procentandel av detta fulla pris, beroende på vilken procentandel som hade tillskrivits deras by.
Det högsta druvpriset var för druvor från ett litet antal byar med 100 % av det centralt fastställda priset. Dessa druvor ansågs uppenbarligen vara de ”bästa”. Dessa lyckliga byar fick namnet grand cru. Ett snäpp ner i procentskalan låg de byar som kallades premier cru, för ett lite större antal byar. De fick en lägre procentsats av priset. Övriga byar, majoriteten av regionen, hade en ännu lägre andel av det centralt definierade priset för druvorna, ursprungligen ända ner till 22,55 % av det fulla priset (senare reviderat uppåt).
Med tiden befordrades vissa byar, flyttades upp till en bättre grupp, upp till premier cru eller grand cru. Antalet ”cru-byar” ökade. Det finns nu 17 grand cru-byar och 42 premier cru-byar.
Cru-systemet utvecklas
Med tiden förändrades också procentsatserna. Inledningsvis var den lägsta procenten 22,55 %, och det högsta 100 %. De stackars odlarna längst ner på skalan fick inte många franc för sina druvor. I slutet av systemets liv (jag kommer till det snart), l’échelle des crus, var den lägsta procentsatsen som gavs till någon by 80%. De allra flesta champagnebyar låg i intervallet 80-89%. Nästa nivå upp från det, byar med 90-99%, var premier cru. 100 %-byarna var grand cru. Dessa procentsatser fastställdes 1952 och gällde till slutet. Vissa förändringar av byarna gjordes dock.
En ytterligare förordning, som infördes 1962, slog fast att odlare inte fick plantera pinot meunier i byar rankade 96-100%, så alltså ingen nyplantering av pinot meunier i grand cru eller i vissa av premier cru (byar med 96 % eller högre).
Den centraliserade prissättningen avskaffas, kartellen faller sönder
Med tiden blev detta system med ett centralt kontrollerat pris på en kommersiell vara (druvor) som handlas mellan oberoende kommersiella enheter (druvodlare och négocianter), kartellen, allt mer i strid med Europeiska unionens grundläggande principer om öppna och fria marknader och dess anti-trust regler. Det blev allt tydligare att denna typ av konkurrensbegränsande regler måste överges.
Den centrala prissättningen med échelle des crus-systemet övergavs därför 1990, men skalan fanns fortfarande kvar, men utan den centralt styrda prissättningen.
Men fortfarande efter detta uppehöll CIVC under en tid en sorts spökversion av priskontrollen genom att tillkännage ett ”indikativt” pris. Detta fanns fram till 2001, då också det övergavs, som en följd av EU:s beslut om att centralt vägledande priser också var oförenliga med en fri och rättvis marknad (ett beslut som var grundat på att flera områden, inte bara Champagne, ägnade sig åt sådana ”rekommendationer”).
Lite senare, 2004, övergavs själva échelle des crus. (Vilket syfte skulle det kunna tjäna?)
Även regeln som förbjöd att man planterade pinot meunier försvann. (Idag finns det alltså sju ”druvsorter”, snart åtta, som är tillåtna i Champagne, läs mer här.)
Grand cru och premier cru som en historisk kvarleva
Sedan 2004, när den övergavs, har Champagnes beteckningar ”grand cru” och ”premier cru” inget officiellt värde.
Orden kan fortfarande användas, men de är inte en klassificering, inte heller kvalitet eller prisrankning. De tolereras, kan fortfarande användas, ”i kraft av lokala, lojala och långtida seder”, ”en vertu des usages locaux, loyaux et constants” som den franska lagtexten uttrycker det.
Byarna som får använda dem definieras i regeringens dekret (se i slutet av artikeln).
Detta skiljer alltså sig i grunden från hur grand cru och premier cru används i andra vinregioner i Frankrike, där de fortfarande har ett officiellt värde. Det finns i huvudsak två olika användningsområden:
Som en appellation
I exempelvis Bourgogne är grand cru och premier cru en del av appellationssystemet. Det finns vissa områden (vingårdar) som klassificeras som grand cru, till exempel ”grand cru Chambertin”. Var och en av dessa har sin egen appellation protégé (AOP/AOC), 33 totalt. (Som jämförelse, Champagne är en enda AOP.) Detta är en strikt geografisk avgränsning av vad som ofta anses vara de bästa markplättarna. På samma sätt är premier cru, en andra nivå av vingårdar, också en del av appellationssystemet. Appellationsreglerna styr användningen av grand/premier cru och definierar även många andra regler för varje appellation (avkastning, druvsort och mycket mer).
I några andra regioner finns det liknande användningar av ordet för vissa appellationer, Quart De Chaume Grand Cru i Loire, till exempel, eller Alsace Grand Cru.
Som en klassificering / klassifikation
I Bordeaux (och Provence) används dessa begrepp som ”klassificeringar” (klassifikationer), till exempel ”premier grand cru classé”. Detta har ingen direkt relation till appellationssystemet utan är ett märkligt system som, enligt skaparna av de olika klassificeringarna, försöker rangordna specifika vingårdar. Det finns i allmänhet ingen specifik koppling till den faktiska marken (vingården) utan det är i allmänhet en klassificering av vingårdens namn, eller ”varumärket”. Den ”ursprungliga” klassifikationen, 1855-års klassificering, var helt enkelt en rangordning baserad på priset.
Värdet av dessa klassificeringar är mycket debatterat, eller ifrågasatt, idag. I praktiken verkar de mer fungera som en barriär mot konkurrens skapad av de som är ”innanför” mot de som är ”utanför” och som ett sätt att få ut högre priser från konsumenterna. De tjänar egentligen inte så mycket till som en kvalitetsindikator för konsumenten.
Grand och premier cru i champagne var aldrig en appellation eller en klassificering i dessa bemärkelser, utan helt enkelt en struktur – en skala –för att definiera priserna på druvor.
Detta belyser och understryker också det faktum att en appellation är helt annan sak än en klassificering. Det är lätt att blanda ihop de två, men de är fundamentalt olika begrepp. En appellation är en geografisk beteckning, med många ytterligare regler som definierar appellationen. En klassificering är ett försök till en rangordning av egendomar (eller varumärken) baserad på ibland godtyckliga faktorer och vanligtvis inte direkt relaterade till en specifik geografisk mark (vingård), eller med andra ord, det är inte en vingård(smark) som är klassificerad utan ett namn.
Så, sammanfattningsvis, det finns tre olika användningar av orden grand och premier cru:
- som en sentimental och historisk indikation i Champagne,
- som ett beskrivande ord i en appellation, det vill säga en specifik markplätt, till exempel i Bourgognes grand och premier cru-appellationer, och slutligen
- som ett försök att rangordna vinegendomar/varumärken, som i de olika Bordeaux-klassificeringarna
All annan användning är förbjuden och kan straffas enligt lag.
Grand och premier cru i champagne idag
Idag är det huvudsakliga ”värdet” av grand cru och premier cru att de odlare som har turen att ha vingårdar i dessa byar kanske kan få ut ett högre pris för sina druvor och ofta kan få ut högre priser från konsumenten för de sålunda märkta viner, utan att nödvändigtvis ge en produkt av bättre kvalitet (vinet blir ”automatiskt” dyrare med de två orden på etiketten).
Jovisst, de byarna producerar ofta bra och utmärkta druvor och viner, men att de per definition är bättre än de som inte har rätt till dessa namn är helt enkelt inte sant. Idag kan du hitta enastående champagne på toppnivå som inte är grand eller premier.
Men det finns fortfarande mycket prestige kopplat till de två valörerna.
Idag kan du hitta champagne av högsta kvalitet i alla delar av champagne, oberoende av ifall du kan hitta orden premier eller grand cru på etiketten. Det är i mycket större utsträckning vinodlarens och vinmakarens talang som avgör kvaliteten på det du har på flaskan.
Låt inte ordtrolleri, eller bling-bling, slå blå dunster i ögonen på dig och vara det som avgör vilken champagne du väljer att dricka.
Välj din champagne utifrån producent eller utifrån vad du själv tycker om smaken, inte utifrån en historisk text på etiketten.
Alla Champagnes grand cru
Grand cru är tillåtet för följande 17 byar:
- Ambonnay *
- Avize *
- Aÿ *
- Beaumont-sur-Vesle *
- Bouzy *
- Chouilly
- Cramant *
- Louvois *
- Mailly-Champagne *
- Le Mesnil-sur-Oger
- Oger
- Oiry
- Puisieulx
- Sillery *
- Tours-sur-Marne *
- Verzenay *
- Verzy
(De kan också använda premier cru om de vill.)
Astersken (*) markerar de byar som var i gruppen grand cru på den ursprungliga listan från 1919.
Alla Champagnes premier cru
Premier cru är tillåtet för följande fyrtiotvå byar:
Avenay-Val-d’Or, Bergères-lès-Vertus, Bezannes, Billy-le-Grand, Bisseuil, Chamery, Champillon, Chigny-lès-Roses, Coligny (Val-des-Marais), Cormontreuil, Coulommes-la-Montagne, Cuis, Cumières, Dizy, Ecueil, Etrechy, Grauves, Hautvillers, Jouy-lès-Reims, Ludes, Mareuil-sur-Ay, Les Mesneux, Montbré, Mutigny, Pargny-lès-Reims, Pierry, Rilly-la-Montagne, Sacy, Sermiers, Taissy, Tauxières, Trépail, Trois-Puits, Vaudemanges, Vertus, Villedommange, Villeneuve-Renneville, Villers-Allerand, Villers-aux-Nœuds, Villers-Marmery, Voipreux och Vrigny.
Detta är en mycket förenklad historisk översikt av échelle des crus hundraåriga existens. Den bygger till stor del på denna utmärkta beskrivning: ”L’échelle des crus en Champagne” av Jean-Luc Barbier.
Här kan du läsa den officiella texten som reglerar champagne, dekretet:
Läs
Om du vill veta mer om champagne, och hitta några av de bästa odlarna, kan du läsa vår mycket omfattande bok om regionen: Champagne, vinet och odlarna.
Internationellt prisvinnande böcker från Sveriges flitigaste vinboksförfattare.
Res
Om du vill upptäcka några av de allra bästa champagnerna, inklusive några grand och premier cru (!) och Champagnes gastronomi, då kan du följa med på en vinresa till Champagne med BKWine.
Res till världens vindistrikt med experterna på vin och specialisten på vinresor.
Grandiosa vinresor. BKWine vinresor.
2 svar
1911 var väl första klassificeringen, inte 1919?
1911 etablerades en första skala, men den var inte officiell och den följdes inte särskilt mycket (bland annat på grund av de små skördarna. 115 kg/ha 1910 och 1600 kg/ha 1911 – att jämföra med dagens runt 15 000 kg/ha). Den var huvudsakligen ensidigt etablerad av druvköparna (husen). (och det fanns ju andra tidigare försök att sätta priserna centralt)
1919 kom representanter för druvodlarna och husen (köparna) överens om en gemensam skala. Denna skala var i och för sig inte tvingande men användes likväl generellt 1919-1925. Åren därefter varierade det hur skala applicerades p.g.a. en kris i champagneproduktionen. Det blev sedan ett tvingande obligatoriskt minipris 1935 (via ett décret-loi).
Så det beror på hur man ser på saken. En skala fanns 1911, men den var inte officiell och inte särskilt applicerad. 1919 kom skalan som blev mer allmänt tillämpad.
(Jag har förtydligat detta i texten ovan.)