Många vinälskare dyrkar Nebbiolo. Druvan har upplevt en boom de senaste åren något som hela Piemonte dragit nytta av. Det är nämligen främst här som vi hittar nebbiolo. Den används bl.a. till de världsberömda vinerna Barolo och Barbaresco. Det är viner med en klart utpräglad stil, en stil som dock har förändrats en del under årens lopp allteftersom man har lärt sig hur man bäst får fram den speciella karaktär som Nebbiolo har. Läs mer om denna högt skattade druva.
Nebbiolo finns på drygt 5 500 hektar i hela Italien. 80 % av planteringarna finns i på de vackra sluttningarna i Piemonte och det mesta av resten i grannregionerna Lombardiet och i Valle d’Aosta. Det finns också små planeringar av druvan i Sydamerika, Kalifornien, Washington, Australien och Sydafrika.
Detta är en längre version av en artikel publicerad på Forbes.com.
En artikel i vår serie med presentationer av väldens mest populära och intressanta druvsorter. Läs fler artiklar här:
Nebbiolo är ovanlig i andra vinländer än Italien. Den anses kräsen och har svårt att finna sig till rätta utanför hemregionen. Och trots att den är den mest omskrivna druvan i Piemonte finns den bara på 10 % av arealen. Många av de distrikt som använder nebbiolo i Piemonte, som Barolo och Barbaresco, har en mycket liten produktion. Liten ja, men mycket eftertraktad av vinälskare. Barolo (2000 ha) och Barbaresco (700 ha) tillhör Italiens – och världens – stora viner.
Kloner, jordmån och klimat
Nebbiolo är en gammal druva, omskriven redan på 1200-talet. Namnet kommer från italienskans ord för dimma, nebbia. En förklaring till namnet är att det kommer från dimman som lägger sig över vinsluttningarna på hösten när druvorna är på väg att bli mogna. Det är kanske sant, eller inte. Men man ser onekligen dimman ibland. Om du reser i Piemonte på hösten kommer du med stor sannolikhet att uppleva denna morgondimma.
Nebbiolo muterar lätt för att anpassa sig till sin omgivning. Det betyder att det finns många nebbiolo-varianter – kloner – var och en med lite annorlunda egenskaper. I Italien kallar de ibland dessa variationer av en druvsort för ”biotyp”.
Varje druvsort har ett visst antal godkända kloner som kan skilja i kvalitet, hur mycket avkastning de ger, hur motståndskraftiga de är mot vissa sjukdomar och mot torka med mera. Att välja en bra klon är viktigt för den som vill odla nebbiolo, precis som för sangiovese i Toscana och pinot noir i Bourgogne. Odlarna idag planterar kloner som ger små, glesa klasar med små druvor och låg avkastning. Vinodlarna planterar ofta flera olika kloner. De menar att det gör vinet mer komplext och bättre.
Nebbiolo trivs i Piemonte med sitt relativt svala klimat och kalkhaltiga märgeljord. Eftersom nebbiolo är den mest prestigefyllda druvan i Piemonte får den de bästa lägena. Det är framför allt syd, sydväst och sydöst-sluttningar som ger tillräckligt med sol för att druvorna ska mogna.
Nebbiolo behöver lång växtperiod och mognar relativt sent. Skörden brukar vara i mitten av oktober. Men den mognar bättre idag än förr om åren. De allra flesta år är det inga problem att få den mogen. Det beror delvis på klimatförändringarna men också på att man har andra kloner av nebbiolo idag. Det finns odlare idag som ifrågasätter om sydläge verkligen är det bästa.
Hur smakar nebbiolo?
Nebbiolo har relativt lite färgpigment och ger alltid viner med ljus färg. Färgen drar mot en orange-brun ton ovanligt snabbt för ett rött vin. Även ett ungt nebbiolo-vin kan vara tegelfärgat. Det kan vara lite vilseledande för att bedöma åldern.
Trots den ljusa färgen kan aromerna av röda bär, körsbär, körsbärskärnor, tobak, svampskog med mera vara mycket intensiva. En bra nebbiolo är alltid elegant och komplex och med en tydlig och bra syra. Tanninerna kan vara rejält sträva. Hur sträva beror på typ av vin och producent och ålder på vinet. Trots tanninerna finns det idag många nebbiolo-viner, inklusive Barolo och Barbaresco, som utan problem kan avnjutas unga. Men de har i stort sett alltid en bra lagringspotential. Modern vinframställningsteknik, som anammats med stor entusiasm i Piemonte, kan skapa viner med mycket mjukare och mognare tanniner än vad som var normen för några decennier sedan. Ryktet – som stammar från den tiden – av nebbiolo som ett mycket tanninrikt och kärvt vin är delvis ett minne blott.
Många av Piemontes nebbiolo-viner lagras på ek och en Barolo och Barbaresco i minst 18 respektive nio månader (men i Barbaresco ligger de ofta längre än minimiregeln). Så eken finns med i smakprofilen men är ofta diskret och väl integrerad. Producenterna använder ofta gamla fat på flera tusen liter och ibland en viss mängd små, franska barriquer på 225 liter.
Barolo och Barbaresco
Thomas Jeffersson lär ha åkt igenom Turin 1787 och noterat i sin dagbok att han drack ”nebioule”. Den var söt som en madeira och sträv som en Bordeaux, tyckte han. Kom han tillbaka idag skulle han inte känna igen vinerna. Faktum är att fram till mitten av 1800-talet var Barolo ett sött vin. Varför vet man inte riktigt. Kanske tyckte man det var godare sött. Eller kanske berodde det på kalla höstar som gjorde att vinerna inte kunde jäsa ut. Men problemet med restsocker är att vinet blir instabilt. Kanske var det fransmännen (landsgränserna var ganska annorlunda på den tiden) som lärde producenterna att jäsa ut vinerna ordentligt; det är inte riktigt klarlagt vem som kan ta åt sig äran.
Klart är i alla fall att det var vid tiden för Italiens enande 1861 som barolo började likna det vin vi känner idag. Greve Camillo Benso di Cavour från Turin var den förste premiärministern i det enda Italien. Han var vinälskare och ägde en egendom i Barolo. Han ägnade tid åt att fundera på hur vinet skulle kunna förbättras.
Både Barolo och Barbaresco är 100 % nebbiolo. Visst har det funnits tider då man har diskuterat att tillåta andra druvor men det har aldrig seriöst övervägts.
Förändringarna
Ända sedan Barolo blev ett torrt vin under andra hälften av 1800-talet, genom att man lärde sig att hantera jäsningsprocessen, har det varit ett av Italiens mest prestigefyllda viner. Samtidigt ansågs det av italienarna som så strävt och stramt att det krävde många års lagring i källaren för att bli drickbart. Det behövde förändras för att passa en större publik.
Angelo Gaja, den stora stjärnan i Barbaresco, var en av pionjärerna för förändring. Han började arbeta på familjens vingård 1960. Han ville göra viner ”med tanniner som folk inte blev bortskrämda av”. Han åkte till Frankrike och blev inspirerad men märkte att bönderna därhemma var fast i sina gamla hjulspår. Men Gaja lärde sig vilken stil av vin som utlänningar föredrog och det var inte den stil som vinbönderna där hemma beskrev som ”typisk”.
Den gamla, traditionella stilen av vinmakning innebar att musten fick mycket lång kontakt med skalen, både före, under och efter jäsningen. 40 dagar eller ännu mer var inte ovanligt. Man jäste vinerna vid hög temperatur, över 30 grader. Man skördade druvorna mindre mogna på den tiden och det tog därför längre tid att extrahera färg och aromer från skalen. Men lång tid på skalen och inte helt mogna druvor betydde kärva, gröna tanniner. Vinerna fick sedan lång tid på fat, inte sällan 4–5 år, för att tanninerna skulle lugna ner sig. Visserligen lagrade man vinerna på stora, gamla botti så ekaromerna blev diskreta eller obefintliga, men frukten torkade ofta ut innan tanninerna hade mjuknat.
Det skedde stora förändringar i vingården från och med 1980-talet. Man rev upp de gamla högavkastande klonerna från 1960-talet. Med bättre kloner i vingården fick man mer mognad i druvorna och därmed mildare tanniner och mer balans i vinet. Man började med grön skörd (bortgallring av druvklasar under sommaren). Även här var Angelo Gaja pionjär. Han gjorde detta redan på 1960-talet, inspirerad av att hans pappa påpekade att de bästa årgångarna ofta var de där haglet förstört hälften av skörden.
I källaren gav man musten kortare skalkontakt. Man drog ner tiderna för eklagringen och började använda små franska ekfat som komplement till de stora gamla faten. Detaljer som bättre hygien i källaren och bättre rengöring av faten gjorde också sitt till.
Allt detta gav mildare tanniner och en friskare, renare frukt, en positiv utveckling för nebbiolo.
Övriga Piemonte
Barolo och Barbaresco har båda sedan början av 1980-talet den högsta italienska ursprungsbeteckningen DOCG. I Piemonte finns ytterligare några DOCG med 100 % eller nästan 100 % nebbiolo: Gattinara, Ghemme, Roero och nykomlingen Terre Alfieri. För bra och ofta prisvärda nebbiolo-viner finns bl.a. Nebbiolo d’Alba och Langhe Nebbiolo.
Några synonymer för nebbiolo: spanna (norra Piemonte), chiavennasca (Valtellina i Lombardiet), picotener eller picotendro (Valle d’Aosta), prünent (Val d’Ossola i norra Piemonte).
Nebbiolo-fakta
Areal i världen: 8 000 hektar
Nebbiolo odlas framför allt i: Italien, 5 500 ha
Den finns också i bl.a. USA, Sydamerika, Australien och Sydafrika
Nebbiolos karaktär: Ljus färg som ganska tidigt drar mot en orange-brun ton. Aromer av röda bär, körsbär, körsbärskärnor, tobak, svampskog, tryffel, violer. Tanninrik och hög syra. De bästa är eleganta och komplexa och aldrig tunga utan snarare slanka i kroppen. Bra lagringspotential.
Res
Det finns massor med spännande viner att upptäcka i Piemonte, klassiska nebbiolo men också mycket annat. Kom med på en spännande vinresa till Piemonte med BKWine så får du prova några av de bästa.
Res till världens vindistrikt med experterna på vin och specialisten på vinresor.
Spännande och klassiska vinresor. BKWine vinresor.
