Är medaljer från vintävlingar en vettig köpindikator för konsumenter? Eller är vintävlingar en bluff där producenter köper medaljer för att få sina flaskor att se imponerande ut? Den här artikeln förklarar (ganska detaljerat) vad vintävlingar är och hur de fungerar. Jag beskriver också varför jag tycker att vintävlingar är en användbar kvalitetsindikator för konsumenter och varför man generellt sett kan lita på medaljerna som en ”plus-signal”. Men alla vintävlingar är inte lika. Jag diskuterar skillnader i hur de är organiserade och värdet av deras medaljer. Allt detta är baserat på min erfarenhet som vintävlingsdomare och -provare i över tjugo år på fyra kontinenter. Jag inkluderar också en kort diskussion om vad kvalitet är, och om man kan utvärdera kvalitet objektivt — eller om det alltid är subjektivt, med en kort notering om ”typicitet” (typiskhet).
Vad är en vintävling? Hur fungerar det?
En vintävling är i grunden en stor provning där vinproducenter har lämnat in viner som ska provas. Vinerna smakas av en erfaren provningspanel (provare, ibland kallade jurymedlemmar eller jury) och får poäng. De bästa vinerna får medaljer. Ofta finns det tre olika nivåer av medaljer: guld-silver-brons, eller någon annan klassificering. Ibland finns det ”supermedaljer”, som best-in-show, best-of-category etc. Det varierar från tävling till tävling.
Vinerna lämnas in av producenten. För varje vin de lämnar in betalar de en deltagaravgift.
Medaljerna tillkännages med fanfar och kan användas som marknadsföringsverktyg av producenterna. De kan vara en köpguide för konsumenter. Medaljklistermärken eller halskragar klistras ofta på flaskorna.
I vissa tävlingar, som Concours Mondial de Bruxelles CMB, måste provarna ge en kort skriftlig beskrivning av vinerna utöver den numeriska poängen, som sedan syntetiseras (med hjälp av AI-verktyg!) och ges till producenten tillsammans med en grafisk representation av smakkommentarerna.
Jag har deltagit i ganska många tävlingar i flera olika länder och av flera olika slag. Den här artikeln är baserad på mina erfarenheter från dessa tävlingar. Den jag oftast deltar i är ”CMB” (Concours Mondial de Bruxelles) som finns i flera olika versioner: rött och vitt vin, mousserande vin, sauvignon blanc-viner, roséviner, Chilenska viner, söta och förstärkta viner och flera andra. (”Bruxelles”-delen av namnet är historisk; idag är den enda länken till den belgiska huvudstaden att deras kontor finns där, men tävlingarna äger rum på andra håll.)
Denna typ av smakkarta eller smakprofil är ett av resultaten som ges till producenterna på CMB Concours Mondial. De får också en sammanfattning i ord av vad provarna har kommenterat:
Jag har också varit på många andra tävlingar, Grenaches du Monde, Concours Amphore (ekologiska viner), Apulia Best Wine, Rendez-vous du Chenin, The Silk Road Wine Competition (Belt & Road Wine & Spirits Competition, Ningxia, Kina), Michelangelo International Wine & Spirits Awards (MIWA, Sydafrika) ), VinCE (Ungern), Challenge Entre-deux-Mers, Concours Citadelles du Vin, Concours des vins sans pesticides och många fler. (Mer om vårt deltagande i tävlingar här.)
Det finns ett överflöd av vintävlingar runt om i världen. Här är några av de andra som är välkända (jag har inte haft möjlighet att delta i någon av dessa):
- International Wine Challenge (IWC), Storbritannien
- Mundus Vini, Tyskland
- Decanter World Wine Awards (DWWA), Storbritannien
- Balkans International Wine Competition
- Vinalies, Frankrike (för oenologer)
- Vinordic Wine Challenge, Sverige (som svensk måste jag väl nämna det? Även om det är väldigt regionalt.)
- Och många fler
Många tävlingar fokuserar på en specifik druvsort: syrah, chardonnay, sauvignon blanc, vranec/vranac etc., ibland med det (falska) anspråket att välja ”världens bästa”.
Vi, BKWine, har också en gång anordnat en vintävling: The Scandinavian Wine Fair Competition i Paris i början av 00-talet.
Vad är syftet?
Det primära syftet med en vintävling är att välja ut och hedra viner som anses vara särskilt bra.
Ur en vinproducents perspektiv är syftet givetvis att fungera som ett marknadsföringsverktyg. Ett vin med medalj kan sälja bättre. Och kanske få ett erkännande för ett väl utfört arbete.
Fördelarna för en konsument är att medaljer kan guida dig till prisvärda eller utmärkta viner eller vinregioner som du annars kanske inte hade upptäckt. Det är en köpguide på ett liknande sätt som kritikers provningspoäng eller provningsanteckningar vägleder människor till ”bättre” kvalitetsviner.
Med tanke på att vintävlingar generellt sett är mer eller mindre blinda provningar kan de ses som mer pålitliga köpguider än kommentarer från vinkritiker som har provat viner icke-blint. Om du är på plats på Chateau Någonting eller Domaine Gottvin och provar på deras viner så påverkas du oundvikligen av miljön och människorna där. Om du provar vin i eleganta gyllene salonger på ett Bordeaux slott, kommer den lyxiga inramningen och atmosfären att påverka dina poäng för vinerna. Ingen, hur erfaren man än må vara, kommer undan det. Även om man provar vinerna (mer eller mindre ”blint” i den typen av sammanhang är du oundvikligt påverkad. Om du vet vilken typ eller kategori av vin du provar är du partisk eller påverkad, men på ett eller annat sätt. De flesta vintävlingar är inte föremål för samma partiskhet, åtminstone inte de som är helt blinda.
En annan skillnad mellan tävlingar och vinkritikers individuella poäng är att i en vintävling har vinet provats och uppskattats av flera oberoende professionella med en erkänd kompetens, inte bara av en enda person (ibland med en okänd kompetens).
I själva verket, sett på detta vis, är ett beröm från en vintävling mer tillförlitligt och pålitligt än en smakkommentar eller ett betyg från en enskild vinkritiker eller vinjournalist.
Här är ”min” fantastiska provningsjury i Sparkling Selection by CMB 2024:
Vintävlingar ger också mindre kända vinregioner (liksom producenter) möjligheten att glänsa och bli rättvist bedömda. Jag smakade en gång en serie mycket imponerande viner i bordeauxstil. Panelen jag var i gav höga poäng till vinerna. Om vi hade vetat att det faktiskt var en serie kinesiska viner, tror jag att vi skulle ha varit mer ovilliga att sätta så höga poäng. Ingen är som sagt fri från partiskhet eller fördomar, oavsett hur erfaren eller professionell du är. Men återigen, detta fungerar bara om du provar blint, utan att veta vilken kategori av viner du provar. Alla tävlingar fungerar inte så.
Ur arrangörens synvinkel är en tävling en affärsverksamhet. De tar ut en avgift från producenterna. CMB tar upp till €185 per vin. Decanter World Wine Awards tar upp till £170 + moms. International Wine Challenge debiterar upp till £153 + moms (2024). Grenaches du Monde, 120 € + moms etc. Inte jättemycket pengar.
Vissa av dessa tävlingar har många tusen deltagande viner, CMB Red & White cirka 10 000, Decanter DWWA 18 000, så det är en stor organisation och komplex logistik att få dem på plats.
Kan du lita på vintävlingar? Hjälper de konsumenterna?
Jag var förr väldigt skeptisk till vintävlingar och tvivlade på att de tillförde något värde för konsumenterna. Efter att ha deltagit i några, ändrade jag uppfattning. Jag såg hur de fungerade och det seriösa arbete som provarna lägger ner. Idag anser jag att de tjänar ett syfte för konsumenterna och att medaljerna i allmänhet är att lita på.
Vintävlingar skiljer sig inte så mycket från vinpoäng eller recensioner från enskilda vinprovare eller kritiker (Parker, Suckling, Wine Spectator, BKWine Magazine etc). Folk använder provningsresultaten (poängen) som en guide till om ett vin är bra eller inte. En köpguide.
Vintävlingars medaljer är snarlika; de är en indikation på ”kvaliteten” på ett vin. Den största skillnaden är att i en vintävling har vinet provats av flera olika personer, och de har alla mer eller mindre varit överens om att vinet är av en viss kvalitet. Mer än en person har gillat det. En annan skillnad är att vinpoäng ger en illusion av att vara exakt; ett vin med 94 poäng är förmodat bättre än ett vin med 93 poäng. Vinprovning och vinkvalitet är aldrig så exakt. Man kan argumentera för att det är en mer realistisk utvärdering av vinet med poängintervall som ger medalj. Till exempel, ”en poäng över 92 är ett Grand Gold”. (Tävlingar publicerar vanligtvis inte de exakta poängen, bara medaljen.)
Vissa människor föredrar poäng från en viss enskilda provare, ”Jag vet att jag har samma preferenser som vinkritikern Kalle Kula, så jag följer hans poäng”. Men i verkligheten är det väldigt få vinkonsumenter som bryr sig så mycket om det att de förstår hur olika provare ger poäng.
Så för mig väger en medalj (helst från en välskött och välrenommerad tävling) med en viss tyngd och ger en indikation på kvalitet.
Juryns/provningspanelens arbete
De flesta tävlingar arbetar med provningspaneler på mellan 5 och 7 personer. De sitter runt ett bord och får vinerna serverade av en servitör. Vinerna kan serveras i en ”stadig ström” efter varandra eller i en serie av något slag.
Vissa tävlingar fungerar med ”självbetjäning” (självservering); flaskorna är ”gömda” i påsar, och provarna serverar sig själva. Enligt Meninger är det till exempel fallet med International Wine Challenge, där flaskorna ställs på bordet. Detta är definitivt inte idealiskt. Det var också fallet i den nyligen genomförda tävlingen med svenska viner i Stockholm liksom i Vinordic Wine Challenge. Tyvärr kan man få mycket information genom att hålla i flaskan och genom att se toppen av halsen på den(t.ex. flaskans vikt, en igenkännbar form eller flaskhals eller något annat). Även om man försöker att inte bli påverkad av det, är det mycket troligt att det kommer att påverka provaren. Det är mycket bättre om provaren aldrig rör flaskan och helst inte ens ser den, ens i en döljande påse.
En seriös vintävling bör inte vara med självbetjäning, enligt mig.
Den märkliga Vinordic Wine Challenge
Några ord speciellt om Vinordic Wine Challenge eftersom denna text är på svenska (artikeln är även publicerad i engelsk version). Vinordic Wine Challenge (en Gastronord-tävling) verkar vara en lite speciell tävling. Jag har aldrig varit med där och provat men fått en hel del information om den. Den är relativt liten, det är ju viner som finns på Systembolaget (med sitt ganska begränsade sortiment). De provar drygt 1000 viner.
Vinerna är indelade i kategorier baserat på färg och typ (vitt, rött, rosé, boxvin, alkoholfritt, ekologiskt osv), med undantag av champagne som fått en alldeles egen kategori. Varför ska denna appellation favoriseras på det viset istället för att hamna i en neutral kategori ”mousserande” kan man undra. För att vara säker på att få medaljer? För att skydda champagne mot konkurrens?
Vinerna delas in i priskategorier som i många fall är absurt smala: ”vitt vin 80-89 kr”, ”rött vin 90-99 kr” o.s.v. På det viset riskerar förstås aldrig ett lite dyrare vin att ”förlora” mot ett billigare vin. 56 olika kategorier. I genomsnitt blir det färre än 20 viner i varje kategori (siffror från 2023-upplagan).
Nog hade det varit mer intressant att ställa alla jämförbara viner mot varandra så att man t.ex. fick veta om ett spanskt vin för 78 kr fick bättre omdöme än ett italienskt för 234 kr? Eller om en franciacorta för 220 kr ansågs godare än en champagne för 685 kr när man provar blint? Vore det inte? Varför ska inte vin på flaska tävla mot vin på box eller burk? Varför ska inte ekologiska viner (en egen kategori) tävla mot icke-ekologiska viner? En mycket märklig organisation av en tävling. Det förefaller mig som ett upplägg som tar bort mycket av poängen med en vintävling.
Dessutom är Vinordic Wine Challenge med ”självservering”. Flaskorna är inlindade i aluminiumfolie och provarna serverar sig själva. Det är nog svårt att undvika att vara opåverkad av flaskan när man häller upp. Tänk om det dessutom är en PET-flaska…? Boxvinerna presenteras i tillbringare.
De två flaskorna nedan illustrerar hur avslöjande en flaska kan vara, den ena har namnet på tillverkarna på halsen på en mycket tung flaska, den andra är med skruvkork.
I de flesta fall ger varje provare ett individuellt betyg, och vinet får då medelvärdet av alla poäng. Ibland är poängsättningen inte helt individuell. Istället diskuterar panelen vinet innan provarna sätter en ”pseudo-individuell” poäng. Ibland är det meningen att panelen ska komma överens om en gemensam ”panelpoäng”. Mer om detta senare.
Detta leder mig till några av de grundläggande skillnaderna mellan vintävlingar.
Individuell poängsättning eller kollektiv poängsättning?
Diskussion eller ingen diskussion i panelen?
Ger varje provare ett individuellt betyg var och en för sig, eller är det diskussion bland provarna runt bordet? Dessa två tillvägagångssätt kommer sannolikt att ge mycket olika resultat.
Själv är jag mycket för att varje provare ska prova individuellt och poängsätta individuellt. Om det blir en diskussion runt bordet innan du bestämmer dig för dina kommentarer kommer du oundvikligen att påverkas av vad andra säger. Vi, provare, är alla erfarna provare (eller borde vara det) och har valts ut att delta utifrån det. Så vi bör vara kompetenta att bedöva varje vin själva, individuellt.
Om någon säger, ”Det är lite lakrits i det här”, kommer du att hitta det. Inte så illa kanske. Men om någon säger, ”Är inte det här lite för flyktigt (eller kanske oxiderat)?” då kan jag nästan garantera att vissa provare kommer att gå i den riktningen och kanske nedvärdera det även om de faktiskt gillade vinet ursprungligen och inte tyckte att det var flyktigt.
Att prova vin är ett så subtilt hantverk, och vi, provare, är väldigt lätta att påverkas av vad andra säger, även om vi är mycket erfarna provare. Runt ett provningsbord finns det sannolikt någon som har mer prestige, kanske panelordföranden, med eller utan verkliga meriter, och det de säger kommer med all säkerhet att påverka andra. Eller så är någon särskilt benägen att uttrycka sina åsikter och eller framföra dem med emfas. För mig är panelen sammansatt av olika personer eftersom dessa skillnader bidrar med ett typ värde. Att sudda ut olika åsikter genom att diskutera riskerar att minska panelens värde.
De flesta tävlingar jag deltagit i arbetar med oberoende poängsättning; varje provare ger en oberoende poäng innan någon diskussion runt bordet. Jag tycker nästan alltid att ”diskussionspaneler” är mindre värda. Som provare är alla alldeles för lättpåverkade av andra. Men det finns vanligtvis en viss flexibelt. Även om du i princip ger poäng individuellt, så, om det finns stora oenigheter om ett vin, kan du diskutera dem och eventuellt ändra din poäng. Men det händer sällan och ska vara ett undantag. Du kan också föra diskussioner efter att ha gett dina individuella poäng för att förstå resonemanget de andra hade, särskilt i fallet med stora skillnader. Din poäng är din, men du kan också lyssna på andras argument (efter poängsättning).
Jag har förstått att de två stora brittiska tävlingarna, DWWA och IWC, arbetar med diskussionspaneler, men jag har aldrig deltagit i någon av dem, så det är bara baserat på vad jag har fått höra eller läst. Det riskerar att ge för mycket tyngd åt personer med prestige, förmodade experter eller helt enkelt människor som vill uttrycka sina åsikter. Som Simon Woolfe, en Decanter DWWA-domare, säger: ”Många guldmedaljvinnare i DWWA skulle aldrig ha kommit över gränsen utan diskussion, om-provning och uppmuntran från panelordföranden”. (Se mer i referensen i slutet av texten.) Om så är fallet, vad är poängen med att ha en mångsidig och erfaren smakpanel, om en persons åsikt får överskugga andras? Trotsar inte detta hela syftet med att ha en provningspanel? Syftet, förefaller det mig, är inte att få en persons föredragna viner tilldelade guldmedaljer utan att ha en kollektiv syn på vinets kvalitet.
Hur fungerar annars denna ”uppmuntran från panelordföranden”? (Eller från någon annan än ordföranden som argumenterar.) Alltså, han/hon trycker på panelen för att höja poängen för vissa viner. Han/hon vet bättre? Är panelordföranden en bättre provare så att han kan säga till de andra att de (nog) har fel? Vet han/hon mer om hur vinet ska smaka än de andra? Är inte det då ett tecken på att de andra panelmedlemmarna inte är riktigt så erfarna som de borde vara?
Några av de tävlingar som jag har dömt i har haft formatet där panelen ska diskutera och komma överens om en poäng (eller justera de individuella poängen efter diskussion). Om det finns en viss oenighet om poängen, resulterar detta oftast i att den som är mest avvikande till slut säger ”okej, jag ger efter, jag håller väl med då, så att vi kan avsluta diskussionen och fortsätta med nästa vin.” Men har de övertygat mig om att min ursprungliga bedömning var fel? Sällan.
Jag tror att man måste acceptera att andra kan ha annorlunda åsikter om ett vin än vad man själv har. Men åsiktsskillnader betyder inte att din åsikt (eller deras) är felaktig och behöver justeras. Det är helt enkelt på det viset vinprovning fungerar. Bedömning av kvalitet (och typicitet) är subjektivt.
Eller för att uttrycka det med Meininger Internationals (som driver Mundus Vini-tävlingen) ord: ”En regel som alla seriösa tävlingar naturligtvis delar är förbudet mot diskussion under provningen av varje vin”. (se referens i slutet)
Provning i kategorier eller blindprovning?
Detta är en annan grundläggande skillnad mellan tävlingar: Provar man blint, eller får man viss information om vilken typ av vin man provar, så att man provar i fördefinierade kategorier?
CMB är ett exempel på en tävling där man provar blint. Du har i de flesta fall ingen information om vilken typ av vin du smakar. Vinerna serveras blint i serier på mellan 8 och 20 viner som dock har viss sammanhållning, något gemensamt, men provarna vet inget om vad som finns i deras glas. Det kan vara en serie sauvignon blanc från hela världen (eller från Sancerre, eller…), det kan vara bordeauxblandningar, det kan vara Beaujolais, det kan vara… Man brukar få årgången, vilket jag helst inte vill ha , och jag brukar ignorera det (vad är poängen med den?) och ibland informationen att det är ett tankprov (ja, användbart) eller något liknande.
Det innebär att man måste prova och utvärdera vinet helt och hållet utifrån vad som finns i glaset. En genuin blindprovning som får dig att fokusera på vinets ”kvalitet”.
Ett annat sätt att organisera en provning är att organisera serierna eller hela provningen i kategorier. Till exempel en provar panel vit bourgogne. En annan panel provar bordeauxblandningar från Nya Världen. eller Rioja, eller… Och de kategoriseras ofta i prisband. Till exempel har Decanter DWWA dessa prisband:
- upp till £14,99
- £15 till £24,99
- £25 till £49,99
- £50 till £99,99
- £100+
Så i huvudsak vet du i stort sett exakt vad du provar. Detta förändrar fundamentalt provningen från att vara en neutral spelplan kring kvalitet till att istället vara en övning i ”typicitet” (i ganska snäva prisband). Du provar inte längre för att se om detta är ett vin av god kvalitet eller enastående bra. Istället kommer du sannolikt att tänka, ”Smakar detta som en Rioja för £50+, men mindre än £100, SKA smaka?”. Detta är för mig inte längre så mycket en fråga om att utvärdera kvalitet utan istället att utvärdera om vinet överensstämmer med en tänkt form som det förmodas stöpt i (en form som kanske inte är relevant för en konsument).
Eller som en Decanter DWCC-provare (Simon Woolfe, se slutanteckning) har uttryckt det: ”Som domare känner vi till vinets land, region, underregion, druvsort, stil och priskategori”. Detta tar i själva verket bort mycket av det ”blinda” i en blindprovning.
Ytterligare en nackdel är att ett vin på £14 aldrig kan ”vinna” över ett vin på £30, medan det i den verkliga världen verkligen kan hända.
Ett extremt exempel på detta är The Nordic Wine Challenge, där kategorierna är så snäva att det i vissa kategorier bara finns en handfull viner. Ett lätt sätt att få medalj i kategorin.
Att organisera en tävling i geografiska kategorier eller druvkategorier resulterar i att bedömningen fokuserar på ”smakar detta vin som det ska?” snarare än på ”är det här vinet bra?”. Jag tycker att ”kvalitet” är viktigare än ”typiskhet”. Att definiera kvalitet är inte lätt, men att definiera typiskhet (och bedöma viner på det) är ännu mer luddigt.
Poängsätta ”kvalitet” eller poängsätta ”typiskhet”?
Kvalitet är subjektiv, inte objektiv (och så är även ”typicitet”)
Jag tror att detta är en av de största skillnaderna mellan tävlingar. Provar du för ”typicitet” (jag använder omväxlande den lite fula anglicismen typicitet och det lite tungrodda typiskhet) eller för ”kvalitet”.
Nackdelarna med att betygsätta för typicitet, som beskrivits ovan, som de flesta provare förmodligen gör med viner som bara provas halvblint, dvs du vet vilken typ av vin du provar (land, region, subregion, druvsort, stil och priset på vinet), är också att detta är ännu svårare att definiera än kvalitet. Om du ska smaka på en serie sancerres av de senaste årgångarna och du får en som är lite oxiderad i stilen, vad gör du? Det är verkligen inte typiskt, men det kan ändå vara ett utmärkt vin. Och kanske gör vinmakaren medvetet en oxiderad stil? Är det fel? Det är verkligen inte typiskt. Är en sancerre tänkt att vara mer eller mindre aromatisk, mer eller mindre fyllig än t.ex. en nyzeeländsk sauvignon blanc? Varje provare har utan tvekan en egen och annorlunda uppfattning om vad som är ”typiskt” för en viss kategori av viner.
Grundfrågan är då förstås, är ett vin bra bara för att det är ”typiskt”? Mitt svar är nej. (Motargumentet att ”konsumenten förväntar sig att vinet ska smaka på ett visst sätt, så det borde smaka så” är så långt ifrån verkligheten att det knappast är värt att diskutera.)
Att prova mer eller mindre totalt blind på en inneboende kvalitet är mer meningsfullt för mig i den här typen av vintävlingar. Du vet inte vilken typ eller kategori av vin du provar. Det har många utmaningar också, men det är helt annorlunda. Kvalitet är i grunden subjektivt. (Emile Peynaud sa: ”Det viktigaste kvalitetskriteriet, måhända det enda, är att vinet är bra”. Vad är bra?)
Vissa människor menar att ”kvalitet” kan utvärderas på ett neutralt eller objektivt sätt. Det är enligt min mening en feltänkt tanke. Ta till exempel den ”BLIC”-modell som vissa lagt fram som ett objektivt sätt att utvärdera kvalitet: Balans, Längd, Intensitet och Komplexitet (C från ”complexity”). De är användbara parametrar för att bedöma vin, men inte neutrala eller objektiva. Både balans och komplexitet är väldigt subjektiva. Vilken är till exempel den objektivt bästa och mest balanserade nivån av tannin eller syra eller eksmak i ett visst vin…? Det beror på dina personliga preferenser. Det är t.ex. stora skillnader mellan olika nationaliteters uppfattning om detta. Längd och intensitet är inte nödvändigtvis bra (ett vin förvandlat till vinäger har båda i överflöd). ”L” och ”I” är bra bara om de är ”goda” eller bra, med andra ord en subjektiv bedömning.
Men likväl, i en provningspanel brukar vi vara ungefär överens. Så det finns vissa grundläggande kvalitetsegenskaper i vin som de flesta (men inte alla) provare kan enas om. För de flesta viner. Så länge vi håller oss till en begränsad samling av provare. Samtidigt måste man acceptera meningsskiljaktigheter. Detta är kanske en av de viktiga punkter som gör vintävlingar användbara trots allt. Även om smak och ”kvalitet” i vin i grunden är subjektiva, om en grupp erfarna provare är överens om att ett vin är bra, så finns det ett värde i den åsikten och en sannolikhet att fler kommer att tycka om vinet. (Även om just du kanske inte håller med.)
Kanske har du hört talas om historien om den årliga vintävlingen i Chile. Vanligtvis bestod juryn av främst chilenska provare. Vanligtvis var det mer eller mindre samma viner, samma producenter som fick de bästa medaljerna. Ett år (för ganska många år sedan) hade arrangörerna den briljanta (?) idén att bjuda in många brittiska provsmakare istället för de vanliga chilenarna, eftersom Storbritannien var en stor exportmarknad. En chock när resultatet offentliggjordes: det var inte samma gamla producenter som fick medaljerna det året. Den huvudsakligen brittiska juryn föredrog andra viner än den vanliga främst chilenska juryn. Hade britterna fel och chilenarna rätt? Hade chilenarna fel och britterna rätt? Nej. Det är snarare en illustration av att smak också är beroende av kultur och tradition. Brittiska vindrickare har andra smakpreferenser andra traditioner i vindrickande än chilenare. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda. Det finns ingen objektivitet i smaken. (Men ja, det finns en del som de flesta av oss kan komma överens om.)
En av mina med-provare i en nyligen genomförd CMB-tävling var författare till en doktorsavhandling i oenologi i ämnet typicitet. I den påpekar hon svårigheten att peka ut och komma överens om vad sensorisk (smak)typicitet är och även att identifiera typicitet i viner. Hon påpekar också att typicitet inte är samma sak som kvalitet. (Och slutligen att kvalitet i grunden är subjektiv). (Coline Leriche: Etude de la typicité sensorielle d’Appellations d’Origine Protégée dans un contexte régional, 2020)
Alltså, vissa tävlingar handlar om någon imaginär ”typiskhet”; andra är mer fokuserade på vinets ”kvalitet”.
Jag föredrar de tävlingar där man provar äkta blint och därmed bedömer vinets kvalitet.
”Vintävlingar tjänar pengar, så det är suspekt eller korrupt”
En förebråelse som ibland nämns angående vintävlingar är att de är kommersiella aktiviteter organiserade för att dra in pengar till arrangörerna. ”De är profitmaskiner”. ”De tar ut en avgift av producenterna som skickar in sina viner!” Det förefaller mig som en missriktad kritik. Vad ska de annars vara? Organiseras av statliga myndigheter eller välgörenhetsorganisationer?
Det är inget fel med att ha ett vinstintresse (till och med Systembolaget har det). Raka motsatsen. Alla är i samma sits, journalister skriver om vin i (ofta sällan uppfyllt) hopp om att tjäna pengar, vingårdar gör vin för att tjäna pengar, sommelierer serverar vin på restauranger för att tjäna pengar. Så länge tävlingen är välorganiserad och professionellt genomförd är det ingen poäng i att kritisera den för att den har ett vinstsyfte.
Dela ut medaljer
Ibland kritiserar folk tävlingar, speciellt druvsortsfokuserade tävlingar, med argument som ”de där guldmedaljvinnande chardonnayerna är helt uppenbarligen inte världens bästa chardonnayer”. Korrekt, det är de inte. Men det är inte heller poängen. Denna kritik verkar baseras på den (konstiga) idén att alla världens chardonnayer skulle delta i en tävling. Hur kan man annars välja ut världens bästa?
En vintävling försöker inte identifiera ”världens bästa”. Målet är att ge meriter åt bra viner som deltar i tävlingen. Och förresten, det finns ingen ”världens bästa chardonnay”. Det beror på vilken stil och smak man gillar. I vin finns det inget ”världens bästa”. Det finns bara ”mitt bästa” och ”ditt bästa”.
(Samma grundläggande fel och tankevurpa finns i påhitt som till exempel ”världens 50 bästa restauranger”, ”världens bästa vinlista” o.s.v.)
En annan kritik som ibland riktas mot tävlingar är saker som ”vingårdarna betalar helt enkelt för att få en medalj; det är ganska korrupt”. Kanske finns det några mindre seriösa tävlingar där sånt händer. Men i de tävlingar som jag har deltagit i har provningspanelen (domarna) utan tvekan genomfÖrt sitt uppdrag på ett mycket seriöst och professionellt sätt och jag har aldrig haft någon anledning att tro att arrangörerna går bakom ryggen på oss och manipulerar resultaten så som kritiken innebär. En sådan tävling skulle inte bara vara korrupt utan den skulle snabbt förlora sin trovärdighet och ha svårt att attrahera domare.
Många tävlingar ger tre nivåer av medaljer. Till exempel, Concours Mondial (CMB) delar ut silver, guld och stort guld (great gold), andra har brons, silver och guld eller något liknande. Decanter DWWA har häpnadsväckande fem nivåer: brons, silver, guld, platina och best-in-show, plus ytterligare extraomnämnanden: commended and value.
De flesta tävlingar som jag känner till delar ut medaljer till maximalt cirka 30 % av de deltagande vinerna. Det förefaller mig rimligt.
Till exempel vill jag minnas att Concours Mondial ger Grand Gold till cirka 1% av vinerna, Gold till 10-15% och Silver till 10-15%, med en max på cirka 30 % medaljer. 30 % är också vad OIV rekommenderar som maximum (se längre ner angående OIV).
Alla vinner!
Det finns några undantag från denna 30-procentsregel. Mest anmärkningsvärt är kanske Decanter World Wine Awards DWWA, som delar ut medaljer till runt 80 % (!) av de deltagande vinerna. Enligt Vitisphère, hade 2023 års upplaga 18 250 viner smakade ; 50 Best in Show, 125 platina, 705 guld, 5 604 silver och 8 165 brons för totalt 14 649 medaljer. 80,2 % av de deltagande vinerna fick medalj. 5 % fick guld eller högre. Om något verkar detta vara en tävling där man är ganska säker på att få en medalj om man bara betalar deltagaravgiften.
Jag har sett en kommentar om detta från en DWWA-deltagande provare, som säger i praktiken, (med mina ord:) ”men de var nästan alla mycket bra viner så de var värdiga medaljer, 80 % var rimligt”. Men det negerar hela poängen med en tävling, eller hur? Syftet är att eliminera majoriteten av deltagarna, hur bra de än är. Kan du föreställa dig att i OS man skulle säga: ”I finalen på 10 000 meter var alla löpare under den magiska gränsen på 27 minuter, så låt oss ge en medalj till dem alla”?
Den andra stora brittiska vintävlingen, IWC, verkar lite mer blygsam, med endast 5 880 medaljer i den senaste upplagan (totalt antal prover okänt). Enligt Meininger International (se referens i slutet) delar IWC ut cirka 35-45 % medaljer. Jag har sett en (för närvarande overifierad) siffra antal viner på 12 000 vilket skulle innebära 49% medaljer. Även det en märkligt hög siffra, en chans på två att få en medalj.
Poängsystemet som man använder har ibland diskuterats. Hur kommer man som domare fram till en poäng? I praktiken är det inte särskilt viktigt; en tävling kan använda en 0-100-skala eller en 0-20-skala eller något annat. Man kan använda en godtycklig ostrukturerad skala (”poäng på vilket sätt du vill, så länge du kommer på en siffra”), eller det kan vara ett strukturerat poängsystem. Det spelar egentligen ingen roll så länge som provarna kalibrerar sinsemellan på något sätt för att göra lika och sammanhängande poäng. Det som spelar roll i slutändan är den totala medelpoängen och om det ger vinet medalj eller inte.
CMB använder ett strukturerat poängsystem som liknar det som rekommenderas av OIV, vilket ger poäng till olika delar av doft, smak, eftersmak och helhetsintryck. Men denna struktur är, enligt min erfarenhet, i praktiken i stort sett irrelevant; strukturen och verktyget används främst som ett bakåträkningsverktyg för att en domare ska komma fram till en poäng som passar med den medalj han/hon tycker att vinet är värt.
Rimligen, i slutet av tävlingen, är poängen statistiskt normaliserade så att ett rimligt antal medaljer ges. De flesta tävlingar, till exempel OIV-sponsrade tävlingar och CMB, justerar nivåerna som behövs för en medalj så att inte mer än 30 % av vinerna får dem. Vissa tävlingar ger många dock fler medaljer som vi sett ovan.
Större tävlingar låter provarna arbeta med datorer. Mindre tävlingar använder ibland pappersnotation.
Gör färgen någon skillnad?
Det finns alltså olika nivåer av medaljer. Gör det någon skillnad för konsumenterna? Ärligt talat tror jag att det gör väldigt liten skillnad för ett vin på en butikshylla vilken färg medaljen har. Jag tvivlar på att konsumenten kommer att titta noga och tänka, ”Bara brons, då tar jag inte detta”. Jag misstänker att det som räknas är medalj eller ingen medalj.
”De bästa vinerna deltar inte i tävlingar”
En annan kritik som ibland framförs är att de bästa vinerna inte deltar. Detta är för det mesta korrekt. Men är inte förvånande, inte heller något som minskar värdet av en tävling. Vintävlingar är i grunden ett marknadsföringsverktyg för att få ut mindre kända viner i rampljuset och ett verktyg för konsumentvägledning. Vinkändisar (berömda viner) kanske tror att de inte behöver det.
För kända namn kan det också finnas en viss risk. Tänk om de inte får medalj? Så pinsamt…! Men, nej, att inte få en medalj skulle inte vara pinsamt eftersom det aldrig (såvitt jag vet) offentliggörs vilka viner som deltar och inte får en medalj. Men det kan vara pinsamt för ett känt namn att få ett ”lågt” silver och inte ett Grand Gold, förstås.
Sammansättningen av en provningspanel
Sammansättningen av en provningspanel kommer att göra stor skillnad. Jag gillar paneler som har en blandning av olika människor, olika nationaliteter, olika bakgrunder. Det kan ge en mer balanserad och nyanserad bild. I min senaste Concours Mondial-panel som jag var ordförande för (Monsieur le Président!) var vi fem personer: en australiensare, en svensk, en fransman, en italienare och en spansk. Vi hade två journalister, en jurist, två oenologer, en inköpare, en doktor(erad) (PhD), en MSc, en MBA, en representant för en vinregion och utan tvekan några saker jag glömmer (folk hade flera hattar).
Olika människor provar olika och har olika preferenser. Om jag karikerar skulle jag kunna säga att oenologer provar för att leta efter fel (”det här är inte som det borde vara, så jag får det lågt”), vininköpare tenderar att leta efter ”säljbarhet” (”detta är något som shoppare kommer att gilla” ), etc. Men erfarna och intelligenta provare kommer att anstränga sig för att frigöra sig från sin yrkesroll.
Det finns också kulturella och nationella skillnader. Vissa nationaliteter föredrar vissa typer av viner, andra föredrar andra typer: vissa gillar mer ekkaraktär, vissa avskyr tanniner eller hög syra, vissa vill ha en antydan av restsocker etc.
I Concours Mondial CMB-provningarna, som jag ofta deltar i, finns domare från säkert mer än 30 länder, med många olika bakgrunder: författare/journalister, inköpare, ”influencers”, oenologer, vinmakare, sommelierer, kemister, återförsäljare, o.s.v. . Liten (om ens någon) vikt läggs på att ha en berömd titel; snarare ligger fokus på erfarenhet av vin och omfattande provningserfarenhet. Återigen en punkt där de brittiska tävlingarna förefaller att skilja sig, mer benägna att lägga större vikt på provarnas eventuella titlar.
I de flesta tävlingar (åtminstone de jag har gjort) finns det en jämn rättvis ”spelplan” för domarna. Min åsikt räknas lika mycket som min grannes. Alla domares åsikter värderas lika. Om du bjuds in som provare/jurymedlem anses du vara kompetent och erfaren nog att ha en åsikt. Detta är, enligt min erfarenhet, en korrekt bedömning nästan alltid. De flesta provsmakare jag träffat på tävlingar har varit där av goda skäl, kunniga, professionella. Den enda svårigheten som ibland dyker upp är provare som bedömer ”hur ska det här smaka” (en omöjlig uppgift enligt mig, speciellt när man inte vet vad man provar) snarare än ”är det här bra?”, eller provare som främst letar efter fel (vad är ett fel? Inte alltid lätt. Volatilitet? Oxidation?… Beror på hur mycket och på dina preferenser).
Även här verkar de brittiska provningarna fungera annorlunda.
International Wine Challenge IWC har en hierarki i flera nivåer av domare: associerad domare (=juniorer), (vanlig) domare, senior domare, medordförande och panelordförande. Du arbetar dig upp genom hierarkin med åren, såvida du inte har en berömd titel, i vilket fall du automatiskt injiceras högre upp i hierarkin, precis som en adelsman med plats i Övre Kammaren. Sir Peter, Sir Paul och Lady Mary i provningspanelen. Vad jag förstår har Decanter DWWA en liknande hierarki. Kanske finns denna hierarki med junior till senior domare etc därför att de rekryterar juniorer och oerfarna personer att sitta i provningspanelerna?
Får man betalt som provare?
Ingen av tävlingarna som jag har deltagit i har betalat provarna. Vad jag förstår, här igen, är de brittiska tävlingarna annorlunda. De betalar provarna. Trevlig. I princip. Men det är bara en mycket liten summa pengar. Det har sagts mig att det är ungefär 100 € per dag eller så. Såvida du inte är en provare med ett känt namn (och därmed utsedd till ”panelordförande” eller något sådant) då du i så fall får mer betalt.
Detta skapar illusionen att de brittiska provningarna är mer (ekonomiskt) ”rättvisa” mot provarna; de betalar jurymedlemmarna. Faktum är att det är tvärtom.
Concours Mondial och andra tävlingar som jag har deltagit i betalar inte jurymedlemmarna, men de täcker kostnader för resor, hotell och (de flesta) måltider under tävlingarna. Och ger några ytterligare fördelar till deltagarna, som t.ex. möjligheten att upptäcka och utforska en vinregion (där tävlingen hålls).
De brittiska tävlingarna är annorlunda:
De brittiska tävlingarna betalar provarna men (såvitt jag vet) betalar inte några omkostnader. Så om du vill delta måste du betala din egen resa till London, hotell i London och eventuellt extra måltidskostnader. Det täcks inte ens på långa vägar av den lilla betalningen som du får. Såvida du inte råkar bo i London. Så i praktiken, för en icke-londonbo, verkar det som att provaren faktiskt behöver betala (sina kostnader) för att delta. Såvida du inte är en berömd vin person när de förmodligen kommer att betala dina utgifter eller åtminstone en mycket högre betalning. Jag har inte deltagit i tävlingarna i Storbritannien så detta är baserat på hörsägen. Om det inte är så det fungerar så välkomnar jag mer information om detta.
Detta måste ha stor inverkan på urvalet av provningspanelen. Det är knappast många som betalar sina egna kostnader för att delta i tävlingarna så domarpanelen torde vara mycket mer Storbritanniencentrerad.
I de flesta europeiska och internationella tävlingar finns det den extra fördelen för provarna att det för det mesta är vinrelaterade aktiviteter på eftermiddagen. Vanligtvis har de panelprovningar på morgonen medan eftermiddagarna ägnas åt vingårdsbesök eller andra vin- och gastronomirelaterade aktiviteter. Detta är inte fallet för de brittiska tävlingarna så vitt jag vet.
Hur många viner provar domarna?
I en morgonsession provar en panel vanligtvis mellan 35 och 60 viner. Det innebär att varje vin får en handfull minuters uppmärksamhet. De flesta tävlingar provar bara på förmiddagarna och har andra vinaktiviteter för domarna på eftermiddagarna.
Inte så för de brittiska tävlingarna, som också provar efter lunch, enligt vad jag förstått.
Det är faktiskt ganska hårt arbete att prova så många viner. Det kräver mycket koncentration och det tar även hårt på gommen (och tänderna). Det är ganska fördelaktigt för kvaliteten på provningarna att inte prova på eftermiddagarna. Jag undrar om eftermiddagsprovningspanelerna har lika pigga gommar som morgonen, i de tävlingar som provar både för- och eftermiddag.
Kan man verkligen utvärdera ett vin på så kort tid?
En kritik som ibland riktas mot tävlingar är att provarna lägger så lite tid på varje vin att de inte ger vinerna en rättvis chans och kan inte göra en rättvis bedömning av dem.
Jag tror att man kan. Man behöver inte så mycket tid för att få ett mestadels korrekt intryck av ett vin. Vintävlingar handlar inte om att göra genomarbetade smak- och provningskommentarer. Det är främst en fråga om att bedöma den övergripande kvaliteten på ett vin, plus några korta kommentarer om stil och smak i vissa fall. Du behöver inte mycket tid för det.
I vissa tävlingar provas vinerna flera gånger, speciellt de viner som potentiellt ges medaljer. Det kan vara användbart, men totalt sett tycker jag att det är överflödigt om det inte finns några stora tvivel om ett vin. Normalt sett ska en panel på 5-7 provare kunna rättvist utvärdera vinet på en gång. Det är trots allt inte en livsförändrande lyckas-eller-misslyckas-situation för vinet.
(Jag ”dömer” också i en annan typ av ”tävling”, där jag skulle hävda motsatsen, att många åsikter och upprepade bedömningar är viktiga. Jag sitter i antagningskommittén för en av världens ledande business schools. Varje ansökan är begrundad av förmodligen runt tjugo personer totalt, var och en med olika perspektiv, men i det här fallet är det ju en fråga om potentiellt livsförändrande beslut.)
Man bör också komma ihåg att andra typer av poängsättning på vin, som poäng och kommentarer av vinkritiker eller journalister, ofta görs i en liknande situation: vid stora provningar med bara en handfull minuter åt varje vin. Så situationen är i huvudsak densamma för vintävlingar och mycket av de vinkommentarer som publiceras av enskilda kritiker.
Superjury
Som nämnts ovan provar vissa tävlingar på vinerna flera gånger. Återigen tycks de brittiska tävlingarna sticka ut i detta sammanhang, de provar vissa viner flera gånger och i slutändan testas de bästa vinerna om av någon slags ”superjury”.
Som Robert Joseph, mångårig arrangör av International Wine Challenge säger, ”Jag gillar också det faktum att viner på IWC smakas upp till fyra gånger innan de lämnar processen, och att alla bidrag provats minst en gång av en ” superjuryn’ – inklusive pålitliga gommar som Tim Atkin MW, Charles Metcalfe och Oz Clarke – för att säkerställa rättvisa och konsekvens.” (Se mer i länken i slutet av denna text. Detta är ett citat ur texten men det måste ha ett fel, visst ska det stå ”alla bidrag som kan vara kandidater till en toppmedalj”? Superjuryn kan knappt smaka alla de 10 000+ viner som deltar.) Kanske kan den typen av superjury vara fördelaktig ibland (se dock mitt motargument ovan). Men det har en viktig nackdel: den personliga stilen och smakpreferenserna hos Atkin, Metcalfe, Clarke och en handfull andra superdomare kommer att dominera toppskikten av medaljerna. Som nämnts på annat håll är både ”typicitet” (vilket till stor del är vad IWC bedömer) och kvalitet subjektiva, inte objektiva. Enligt min syn på vin.
Varför delta som provare/domare i en t;avling?
Varför väljer folk att delta i vintävlingar? Varför bli provare, jurymedlem? När allt kommer omkring, spenderar du flera dagar, kanske en vecka av din tid, och du får inte betalt. Jo, det finns många anledningar, och de varierar förmodligen från person till person. Här är några.
För det första tycker jag att det är ganska intressant att smaka ett stort antal viner blint. Du kan lära dig mycket av den här typen av provningar. Du kan få ett bra grepp om till exempel en druvsort i en druvfokuserad tävling (sauvignon blanc, grenache, vranac/vranec, marselan…) och inte minst förstå den stora variationen av viner som alla druvor kan ge. (Nej, sauvignon blanc är inte bara gräsig och exotisk frukt.) Eller från ett vinland/vinområde. Det beror på vilken typ av viner du får smaka på dina provningsserier, men du lär dig mycket av dem
De flesta tävlingar ger domarna en lista över vinerna efter provningen så att man kan se vad man har provat, ibland inklusive dina poäng och eventuella kommentarer du skrivit. Vissa tävlingar ger inte domarna listan över viner. Detta är ett stort misstag och minskar rejält värdet av provningen för domarna. Tävlingen bör absolut delge provarna namne på de viner de provat.
Du lär dig också mycket av andra, din panel och andra personer som du diskuterar med under tävlingen. Att dela med sig och utbyta åsikter är viktigt – främst efter att du har bestämt din egen poäng.
Men den kanske viktigaste läxan man lär sig är ödmjukhet. Ödmjukhet inför den stora vida vinvärlden. Provar man blint så försöker man ofta – för skojs skull – gissa vad flygningen handlade om. Var detta sancerre? Var det kanske österrikisk gruner veltliner? Var detta champagne eller kanske franciacorta? Man har nästan alltid fel.
Oavsett hur erfaren provare man är, oavsett vilken fin bokstavskombination man än lägger efter sitt namn, är det väldigt, väldigt svårt att identifiera ett vin utan att veta något om det. Man gissar fel nio gånger av tio. Minst. Oavsett hur erfaren man är. Vi provar blint varje dag hemma och försöker identifiera vad det är. Vi har sällan rätt.
En annan övning i ödmjukhet är något som utövas av Concours Mondial CMB: Vid varje provningstillfälle (med 30-60 viner) serveras ett vin två gånger. Provaren vet aldrig vilket eller när. Ger du samma poäng/beskrivning till båda (samma vin men vid olika tillfällen)? Att ge identiska poäng båda gångerna är sällsynt. Ett smalt band med några poängs skillnad är vanligare och gör en nöjd. Hur man bedömer ett vin beror faktiskt också på vad som kommit före. Den apokryfiska provaren som kan identifiera de flesta viner korrekt finns inte.
Men att ”gissa fel” är inget problem. Vin handlar inte om att ”gissa rätt”. Det handlar om en dryck som ska smaka gott och ge njutning. Och ibland – helst – koppla dig till kultur, geografi, historia, människor…
Sauvignon Selection av CMB (Concours Mondial de Bruxelles) visade upp den spektakulärt vackra vinregionen Steiermark/Steiermark i Österrike när den hölls i Graz.
Att delta i en vintävling ger dig också möjlighet att upptäcka nya vinregioner, regionen där tävlingen anordnas, där du kanske inte har varit tidigare. Det ger också dessa regioner en chans att marknadsföra sig mot en grupp professionella. Jag har upptäckt och lärt mig mycket om många vinregioner på detta sätt: Alentejo, Kroatien, Nordmakedonien, Kina, Steiermark (Österrike), Sicilien, Uruguay, Sardinien, Schweiz,… (Detta är naturligtvis mindre fallet för London- eller Paris-baserade tävlingar.)
Och slutligen, att skriva om vin är faktiskt en ganska ensam verksamhet. Du träffar inte folk på kontoret eftersom det inte finns något kontor. Så vintävlingarna är också ett viktigt nätverkstillfälle för personer som arbetar inom vin, författare/journalister, inköpare, ”influencers”, oenologer, vinmakare, sommelierer,… Att träffa kollegor.
Fungerar medaljer?
Säljer viner som fått medalj bättre? Är det ett bra marknadsföringsverktyg? Generellt visar studier att, ja, medaljer är en bra signal till konsumenterna. Se till exempel ”The Causal Impact Of Medals on Wine Producers” Prices And the Gains From Participating in Contests”, som nämner en 13%-ig inverkan på priset
Men det beror på. Vissa marknader är mindre sugna på medaljer och vintävlingar. I Sverige verkar de i mångt och mycket missförstådda. Kanske har det med det märkliga upplägget av Vinordic Wine Challenge att göra?
Man skulle hoppas att konsumenterna kunde se skillnad på en bra medalj och en mindre bra medalj. (Hur mycket är en medalj värd från en tävling som ger 80 % av vinerna medaljer?) Men jag tvivlar på att så är fallet. Jag är rädd för att de flesta konsumenter inte har någon aning om olika tävlingars rykte. Det är nog viktigare vilken nationalitet medaljen är. Franska medaljer fungerar bättre i Frankrike. Till exempel tävlingen vid Salon de l’Agriculture. Brittiska medaljer fungerar i Storbritannien men mindre i Frankrike. Australien, också ett land som är angelägen om vintävlingar, föredrar australiska medaljer. Om folk ens bryr sig om att läsa vad det står på medaljen…
Likaså tror jag inte att färgen på medaljen gör så stor skillnad. För konsumenten. En medalj, vilken färg som helst, är bra. Det är förmodligen viktigare för producenten (eller vininköparen, distributören). Ett Grand Gold ger en större självförtroendeökning än Silver.
OIV
Jag bör också nämna International Organisation of Vines and Wines, en internationell standardiseringsorganisation för vinproducerande länder. De har utvecklat ett ramverk för vintävlingar där de anger standarder och metoder för att driva, enligt deras mening, effektiva och rättvisa vintävlingar. Tävlingar som följer deras riktlinjer kan få ”OIV-beskydd”. Till exempel begränsa antalet medaljer till högst 30 %, inte påverka domarnas beslut genom paneldiskussioner, provningar helst bara på förmiddagarna , etc. (Vissa andra regler är lite svårare att förstå.)
Ingen av de stora internationella tävlingarna följer dessa riktlinjer i detalj, så vitt jag vet. Concours Mondial de Bruxelles CMB ligger ganska nära men har sin egen metodik.
Europa, ja — Men hur är det med USA, Australien…?
Denna diskussion är förvisso väldigt europacentrerad. De tävlingar jag känner väl är främst europeiska eller organiserade i europeisk stil.
Jag har förstått att australiensiska tävlingar kan vara ganska olika, till exempel med långa rader med 20-30 viner som du kan prova fram och tillbaka som du vill och ändra uppfattning om när du går längs serien och även diskutera med andra provare. Åtminstone vissa av tävlingarna. För vissa behöver du gå en kurs före tävlingen (som du kanske måste betala för). Överlag väldigt olika.
Jag vet ingenting om amerikanska (USA) tävlingar. Jag har aldrig deltagit i en tävling i USA (även om jag har deltagit i några i Sydamerika).
Den dagen jag blir inbjuden att delta i en tävling i USA, Australien, Nya Zeeland eller något annat utomeuropeiskt land kommer jag att kunna berätta mer om dem. Inbjudningar är välkomna!
Slutsats
Så, vad ska man då tro om allt detta?
Alla typer av vinbetyg, oavsett om det är en tävling eller en enskild kritikers kommentarer, är subjektiva och har sina begränsningar. Det ska aldrig tas som en objektiv sanning.
Vintävlingar ska inte ses som något som kan ersätta (eller är bättre än) en vinskribents arbete som besöker en vingård, går i vingården, inspekterar alla tankar och verktyg i källaren och diskuterar med vinmakaren, smakar på längden och bredden producentens viner. Detta är lika värdefullt, om inte mer. Det är en annan sak. Både omfattande vinskrivande och vintävlingar ger värdefull information till vinkonsumenten.
De tävlingar jag har sett inifrån, som jag deltagit i, har drivits professionellt med kompetenta och erfarna provare/domare. Jag tycker att deras resultat, medaljerna, är rättvist utdelade och pekar på kvalitetsviner. Jag har aldrig sett någon som antyder att ”betala för en medalj” förekommer. Ibland är resultatet överraskande, till exempel att ödmjuka viner tilldelas finare medaljer än de kända namnen. Men det är vad blindprovningar är till för. Och, återigen, smak är aldrig objektiv.
Jag föredrar – och ser dem som mer pålitliga och förtroendeingivande – tävlingar:
- Som delar ut en rimlig mängd medaljer (alla kan inte bli vinnare)
- Där domarna provar oberoende och ger individuella oberoende poäng för att få en mångsidig syn på vinet (utan diskussioner för att påverka dig att få dig att ändra dig till en genomsnittlig acceptabel poäng)
- Där man bedömer kvalitet och inte typicitet, med andra ord där man provar helt blint utan att veta vad vinet är, istället för halvblint (med information om t.ex. land, region, subregion, druvsort, stil och priskategori av vinet)
Men varje välskött tävling, även de som inte följer dessa punkter, ger utan tvekan användbar information till den potentiella vinkonsumenten.
Så, ja, för en konsument ger vintävlingar en indikation på (någon sorts) kvalitet, anser jag.
Helst borde konsumenterna fundera över hur medaljutdelningstävlingen fungerar. Alla tävlingar är inte lika. Förmodligen är detta önsketänkande.
Om du vill fördjupa dig ännu mer i vintävlingar så har du här är några alternativa vyer, refererade till i texten ovan:
- Are Wine Competitions a Load of Rubbish?, by Simon Woolf. Den har många intressanta kommentarer, såväl som några missförstånd, av vilka jag tar upp några ovan, allt kommande från en entusiast för Decanter World Wine Awards DWWA. Tyvärr innehåller den också till viss del argument baserade på märkliga gissningar och insinuationer.
- What’s the point of wine competitions?, by Robert Joseph. En välargumenterat text om fördelarna med ”den brittiska modellen”.
- The Confusing World of Wine Competitions. En reflektion över Mundus Vini-tävlingen och om andra tävlingar skrivet av Meininger (arrangör av Mundus Vini).
9 svar
1. klasses artikel !!!
Tack Carlo.
Intressant artikel. Bara ett litet tillägg:
Märk att Systemets s k skribentprovningar i princip fungerar som vintävlingar. Förutsatt att man provar BLINT (vilket tyvärr ytterst få gör – om ens någon förutom jag själv…).
Kruxet idag är att allt färre av toppslotten kommer med på provningen – importörerna har för få flaskor, eller finner det för kostsamt att skicka prover.
Tack för kommentar.
Tveksamt om man kan se Systembolagets provningar som liknande en vintävling. Man hanterar ju flaskorna själv, om jag förstår det rätt, och då försvinner mycket av det blinda i provningen. Men inom de ramar som ges, kan man ju prova blint även där vilket i alla fall är bättre än att bedöma vinet öppet. Jag tror att även vår Jack, som skriver nyhetsrapporterna här på BKWine Magazine, provarblint i möjligaste mån.
Jag skulle väl tro att Systembolaget presenterar allt som finns i det ”fasta” sortimentet, och det mesta av det som finns i det tillfälliga. Men vissa exklusiva viner kommer inte med i TS-serierna. Varför vet jag inte, om det beror på importörerna eller på Systembolaget. Men det gör väl egentligen inte så stor skillnad? Det är knappast viner som är relevanta för det stora flertalet konsumenter.
Det som kanske är ett större ”problem” är att det som är i beställningssortimentet (”ordervaror”) inte presenteras för journalisterna. (även om ett litet fåtal ibland kommer med i de oberoende provningarna) Det är ju framför allt där de mest intressanta vinerna finns.
Eller så kan man se det som så att hela denna cirkus med lanseringar och journalistprovningar som helhet är problemet. Det är ganska mycket stick i stäv med Systembolagets påstådda roll för folkhälsan (hur mycket spaltmeter om vin genererar det inte varje månad?) och något som inte skulle förekomma på en normal icke-monopolistisk marknad. Och leder till en märkligt och olyckligt fokus på nytt-nytt-nytt hela tiden.
Fast det mesta av detta har ju inte så mycket med vintävlingar att göra ;-)
Vidare kommentar fr den ursprungliga kommentatorn:
”För beställningssortimentet finns Maria Collsiöös månatliga provningar på Grappe. Men även här hanterar vi ju flaskorna själva, så vintävlingsmomentet blir liksom på SB ett personligt val, och informellt. Och – förstås – inte de vassaste numren som skickas in, de förutsätts ju sälja sig själva. (Har ofta funderat på vilka som idag dricker Pétrus & Co – med priser på 50 000-100 00 kr redan för karten. Älskare av vin, eller av status?)”
Hans,
Hans,
Jovisst, provningarna på Grappe finns ju för beställningssortimentet. Men de är ju mycket, mycket begränsade. Det är ju t.ex. bara en lite bråkdel av alla viner som finns i beställningssortimentet som är med där, de från importörer som tycker det är värt kostnaden att betala för att vara med (vilket ju inte gäller på Systembolagsprovningarna). Systembolaget har – om man räknar frikostigt – högst drygt 3000 produkter. De flesta av dessa provas på journalistprovningarna och nästan allt detta finns med i BKWine Magazines månadsrapporter. Vinimportörerna erbjuder drygt 11 000 produkter (med Systembolaget som utlämningsställe), långt fler an SB alltså, närmare fyra gånger så många som monopolsortimentet, men bara en mycket lite bråkdel av dessa är med på Grappe-provningarna. Är det 20-30-40 viner som provas varje månad?
Och där lider ju ”blindheten” av samma svaghet, som du nämner, man hanterar själv flaskorna vilket reducerar det ”blinda” kraftigt. Samma gällde ju tyvärr den ”svenska” vintävlingen nyligen där provarna utan tvekan kunde gissa sig till ganska väl vad det var för vin genom att hålla i flaskan och se halsen. För övrigt lär det vara samma sak på IWC-tävlingen. Och även på Vinordic Wine Challenge.
Men jag ser inte riktigt poängen med att säga att ”det är som en vintävling”. Då kan man ju säga att vilken blindprovning som helst är som en vintävling.
En (klassisk) vintävling fungerar annorlunda: det är en panel av flera provare som provar vinerna och deras gemensamma bedömning ger resultatet till vinet. En väsentlig skillnad. Resultatet är inte heller en fiktivt exakt poäng, utan en ”medalj”, dvs en placering i ett ganska brett band av ”bra”, ”mycket bra” eller ”enastående”. På många sätt bättre än en enskild provares enkla och illusoriskt exakta poäng.
Du undrar hur många viner som varje månad provas på Grappe. Jag skulle säga att medeltalet ligger kring 140 (lite mer än din gissning…).
Läste artikeln med mycket stort intresse och slås av hur olika man kan tolka begreppet ”kvalitet”. Du skriver att detta är ett subjektivt begrepp, för mig är det precis tvärt om. Kvalitet för mig är något objektivt som man i förväg skall definiera och sedan kunna mäta. Detta för att senare kunna göra objektiva mätningar för att bedöma om kvaliteten håller önskvärd nivå. Exempel, för att Volvo skall kunna avgöra om lacken på bilen håller rätt kvalitet när den lämnar bandet måste men kunna mäta ett antal egenskaper och se om mätresultaten når upp till godkänd nivå.
Eftersom ett glas vin är en upplevelse av doft och smak är det också en individuell upplevelse. Den kan inte vara av hög eller låg kvalitet. (Samma sak gäller givetvis för andra typer av upplevelser som litteratur, konst och musik)
För att krångla till det mer upplever man vinet olika beroende på förutsättningarna, en romantisk restaurang vid medelhavet, en stökig släktmiddag med 17 stimmiga kusiner eller en trevlig vinmiddag med vinvänner. Precis som du nämner i artikeln.
Summa sumarum: protokoll och medaljer från seriösa tävlingar och erfarna skribenter ger självklart värdefull information. Men att säga att vinet jag just drack med en viss njutning var av låg kvalitet faller på sin egen orimlighet, om man sätter likhetstecken mellan ”kvalitet” och ”gott”.
Än en gång tack för en intressant artikel
Jovisst kan man säga så. Vad det i praktiken innebär är ju då att ”kvalitet” inte är ett begrepp som existerar för vin. Och det är ju ett resonemang som är acceptabelt, med din logik.
Så det kan jag gå med på, men det blir lite meningslöst.
Alla pratar om bra, dåligt, bättre osv, vilket av de flesta personer uppfattas som ett uttryck för olika nivåer av kvalitet. Så det finns orsak att fundera över begreppet kvalitet när det gäller vin.
Det som sedan gör det ännu mer relevant är att många personer, inte minst de som gått på vissa sorters vinutbildningar, är av uppfattningen att man kan bedöma kvaliteten på ett vin objektivt (en av de artiklar jag pekar på t.ex.), en missuppfattning i min syn. Det är faktiskt många som tror det, med t.ex. ”BLIC-metoden”. Men det faller på sin egen orimlighet. Vad är den objektivt bästa nivån av t.ex. fatkaraktär, tannin, syra, socker osv? Ingen av förespråkarna för uppfattningen att vinkvalitet kan bedömas objektivt har lyckats svara på den frågan.
Fast din slutkläm om ”gott” och ”kvalitet” förstår jag inte. ”Gott” är väl så nära man kan komma om man vill definiera vad ”kvalitet” i vin är (även om det även finns förespråkare av att det också måste vara ”typiskt” för att ha ”kvalitet”).