En champagnelunch för, kanske, 15–20 000 kronor
Champagne är alltid kostsamt. Som med allt så beror ”dyrt” på var och ens personliga bedömning. En sak är säker: det finns inga andra viner som marknadsförs med så mycket pengar.
Det är på många sätt och vis en meningslös fråga om ett vin är ”dyrt” eller inte. Det är, precis som om ett vin är ”gott”, en helt personlig fråga. Ett vin som jag tycker är dyrt kanske du tycker är bra pris på. Ett boxvin tycker jag på sätt och vis är dyrt därför att det i flesta fall är en ointressant upplevelse. Så varför köpa det? Trots att det kostar lite skulle jag inte köpa det.
Det finns inget ”överpris” för ett vin, ”för dyrt” vin, om det hittar köpare. Är någon beredd att betala prislappen så är priset OK. För de som köper det.
Champagne är dock ett särfall bland viner. Inget annat vin har en sådan omfattande marknadsföring. Inget annat vin är sammankopplat så mycket med en aura (eller om du vill: image). Champagne är i mångt och mycket en produkt av en mycket framgångsrik marknadsföring och kanske dessutom något som nästan kan liknas vid kartellbildning.
Givetvis påverkar detta priset.
Men det är inte alltid uppenbart hur.
Nyligen stötte jag på ett intressant exempel. I en artikel online.
Tidigare i år lanserade (”släppte” på svenskt vinspråk) Moët & Chandon årgång 2006. I samband med det så arrangerade Moët & Chandon ett stort lanseringsarrangemang för skandinaviska vinskribenter i Köpenhamn. (Moët & Chandon är den största producenten av champagne. De ingår i gruppen LVMH som även äger flera andra champagnehus.)
Många vinproducenter och vinregioner gör arrangemang för vinjournalister. Det kan vara allt från en enkel vinprovning till en resa till vindistriktet. Förhoppningen är förstås att de journalister eller skribenter som blir inbjudna ska skriva något om vinet / vindistriktet, eller åtminstone bli positivt inställda till det. Inget konstigt med det. Sker i alla branscher. Men få gör det så överdådigt lyxigt som champagnehus. Bland dessa är det säkerligen så att Moët & Chandon lägger ner störst budget på att smörja journalisternas krås.
Men det är ovanligt att man får läsa om detaljerna. Som i artikeln jag råkade se.
Så här gick det till på lanseringen av Moët & Chandons grand vintage 2006:
- Ett okänt antal journalister bjöds in till evenemanget. Antagligen ett hyfsat antal eftersom det täckte in Skandinavien.
- Journalisterna flögs till Köpenhamn över dagen.
- Säkerligen hade ett antal personer från Epernay också flugits in till Köpenhamn.
- Dagen inleddes med en turistrundtur i Köpenhamn.
- Lunchen vidtog, i det tjusiga Odd Fellow-huset i Köpenhamn
- Givetvis rikligt med champagne genom hela lunchen
- Första rätten:
- Carpaccio på vildoxe (”vildoxe”?) serverad med vildplockade örter, ostron-majonnäs och baerii-caviar.
- Grand millésime 1986 till detta.
- Till första rätten dansar ett balettsällskap en uppvisning
- Hela sällskapet flyttas inför andra rätten till ett annat rum. Varje rätt serveras i ett nytt rum med separat dukning och dekoration.
- Andra rätten:
- Nordhavstorsk pocherad med hummer, serverad med murkel-blanquette och vårlök
- Till detta: Grand millésime 1985
- Till denna rätt uppförs en pianokonsert.
- Hela sällskapet flyttas till ett tredje (fjärde?) rum för nästa rätt.
- Tredje rätten:
- Dikalvsfilé serverad med picklad kalvbräss och brynt rabarbersmör
- Till detta: Grand millésime 1999
- Under rätten genomförs en violinkonsert
- Hela sällskapet flyttas till nästa rum för nästa rätt.
- Detta rum har specialbyggda bord med inbyggda LCD-skärmar, individuellt
- Fjärde rätten:
- Brie de meaux-ost, som ersätter den planerade brillat-savarin som köksmästaren inte var nöjd med
- Till detta: okänd ytterligare champagne
- Flyg hem igen
Ganska imponerande arrangemang. Gissningsvis till en budget av någonstans runt 15 000-20 000 kronor. Per deltagande skribent. Vi var inte där.
Då kan man förstå att champagne behöver kosta en del.
Du kan läsa hela den hyllande artikeln med alla detaljer om det smorda kråset här.
Munken Dom Pérignon faller mig i tanken. Undrar hur munkarna som givit sitt fattighetslöfte skulle se på detta.
8 svar
Jo, jag läste den där redogörelsen och konstaterade att det här påminner om vad jag sett skrivet om Dom Pérignon-lanseringar. M&C verkar ha börjat använda konceptet även lite längre ner i prisnivån. På sätt och vis lite intressant, eftersom just ”vanlig vintage” inte brukar marknadsföras så mycket av de flesta champagnehus, vid sidan av deras standard och prestige. Man kan ju befara att det betyder att de tänker höja priset…
Om jag inte misstar mig så har de separerat Dom Perignon som ett separat varumärke, avskiljt från M&C.
Det stämmer att de sedan länge försöker låtsas att Dom Pérignon är ett eget champagnehus, och Dompa nämns inte ens på M&Cs webbplats. Men det står fortfarande ”Elaboré par Moët & Chandon” i liten stil på etiketterna.
“Låtsas”? Champagnehus är ju i vilket fall som helst oftast bara virtuella företeelser. Ingen koppling till någon särskild vingårdsmark e dyl. Det är ju bara en marknadsstyrd etikettering av ett godtyckligt urval vin. Inte godtyckligt i meningen att vilket vin som helst ingår, men godtyckligt på så sätt att det kan komma var som helst ifrån. Så egentligen finns det ju ingen koppling mellan DP och M&C annat än att de görs (gjordes?) i samma lokaler.
Men för att återgå till artikeln, en ganska fascinerande historia tycker jag.
Jag tror du har något missförstått vad som ingår i de olika klassificeringarna i Champagne. Champagnehus i meningen négociant-manipulant (NM), beteckningen på både de champagner som etiketteras Moët & Chandon och Dom Pérignon, är inte ”virtuella” utan har egna produktionsanläggningar. Om man är ett företag som enbart säljer flaskor som har tillverkats av någon annan måste man vara négociant-distributeur (ND) eller marque d’acheteur (MA). Det har funnits även möjlighet för NM att köpa in vissa mängder ”sur lattes” (alltså odegorgerade flaskor), men där har det införts begränsningar.
Så ja, låtsas, eftersom Dom Pérignon inte är ett eget champagehus (NM) utan tillverkas av champagnehuset Moët & Chandon och säljs av samma företag.
Sedan är jag rätt förvånad över att du inte ser likheten med den marknadsföring som Dom Pérignon har brukat använda, som var det jag försökte påpeka.
Nejdå, jag missförstår inte “klassificeringarna”.
Resonemanget har alls inget att göra med de administrativa klassificeringarna av olika champagneproducenter eller vilken sorts halvfabrikat man kan handla med.
Dom Perignon, liksom Moet & Chandon, är marknadsföringskonstruktioner som inte har någon koppling till någon viss mark e dyl som skulle göra att de ”hör ihop”. Det handlar bara om en viss ”image” och om en viss ”husstil”. Enda skälet till att de hör ihop är att de har samma ägare – ja, ingår i samma ”hus” – och historiskt tillverkats i samma lokaler. Förr i tiden menade man att DP var ”det bästa” av M&C, men även det var ju en ren marknadsföringskonstruktion. Att Dom Perignon inte helt separerats som ett eget NM-nummer är ju också godtyckligt. Det kan de säkert göra närhelst de vill. Men det är knappast så idag att DP är ett urval av det som var crème de la crème-druvor till ”vanliga” M&C.
Det är en skillnad mellan detta sätt att arbeta och när vinet kommer från en viss vingård. Då kan man prata om att vin från en och samma vingård ”hör ihop”. Men så är det inte med de flesta större hus i Champagne.
Det är för övrigt många andra, utöver Dom Perignon och Moet & Chandon, som använder sig av liknande marknadsföringsmetoder. Inget unikt för dem.
Då vet vi att du håller dig med en annan definition av champagnehus än den officiella.
Jo, jag föredrar en som är praktiskt meningsfull för konsumenten snarare än en som är administrativt orienterad… ;-)