En av de diskussioner som kom upp på den nyligen avhållna European Wine Bloggers Conference (#EWBC) var ifall vinbloggare bör eller inte bör ta emot smakprover, dvs flaskor som importörer eller producenter skickar till dem (”samples”).
Det blev en intensiv debatt på längden och bredden. Det fanns de som argumenterade för att vinbloggare inte bör ta emot smakprover. Det fanns de som menade att det var OK under förutsättning att man klart markerade att man fått smakprover (s.k. ”disclosure”: ”det här vinet smakar toppen, och jag har fått det som smakprov”). Vi håller inte med.
För oss är detta ganska enkelt:
- vinbloggare (som vi kan räkna oss som) är inte annorlunda än andra som skriver om vin, t.ex. vinjournalister i tryckt media,
- det är omöjligt att professionellt (eller seriöst, men icke-professionellt) skriva om vin utan att ta emot gratisprover, gratisprovningar och liknande,
- det som är väsentligt är skribentens etik och moral.
Slutsats: vinbloggare (liksom andra skribenter) kan och bör ta emot gratisprover och det finns inget behov av att påpeka att ett visst vin varit ett gratisprov.
Skriver man positivt om ett vin som man fått som gratisprov, bara för att man fått det, kommer man med tiden att förlora kredibiliteten inför läsarna. Man kan inte i längden lura läsarna och skriva positivt om dåliga viner bara för att man fått dem.
Att ha en ”disclosure-policy” eller att vid varje tillfälle ange att ett vin varit ett smakprov är, i vår uppfattning meningslöst. Om läsaren ser att bedömningen är baserad på ett gratisprov, är då tanken att han ska tänka ”aha, den här provningskommentaren tror jag mindre på än skribentens andra kommentarer”? Antingen har man en god skribentetik och då spelar det ingen roll, eller så är man svagsint och korrumperad, och då spelar det heller ingen roll att man gör ’disclosure’.
Jämför det med t.ex. sportjournalister eller musikkritiker i tidningar – bör de skriva invid varje artikel att biljetten till detta evenemang fick jag gratis? Nej, tycker vi. (I USA publicerade nyligen FTC, Federal Trade Commission en rekommendation, inte riktigt en lag, om att bloggare ska gör ’disclosure’. Det märkliga är att FTC däremot inte kräver att andra skribenter, t.ex. i dagspress, ska göra samma sorts ’disclosure’. Obegripligt).
Med andra ord, kära vinproducenter och vinimportörer: skicka oss gärna prover (eller bjud in oss till provningar etc).
I realiteten händer det mycket sällan att vi får oss något vin tillskickat (men lite oftare att vi går på en presslunch eller provning). Tycker vi om vinet kommer vi att skriva positivt om det. Tycker vi inte om det så skriver vi kanske inget alls, eller kanske något kritiskt.
Betyder detta att vi kan bli påverkade av marknadsföringsåtgärder? Givetvis, men det är inget negativt i det.
Får vi ett gratisprov eller går på en gratisprovning är det ju mycket troligare att vi kommer att skriva något om just det vin, vilket ju i sig är en sorts påverkan.
Är det ett problem? Nej, det tycker inte vi, inte så länge vi skriver vad vi tycker och håller på etiken, och inte skriver ”snällt” om de som bjuder bäst och mest.
Nu vet vi egentligen inte hur det här fungerar i Sverige. Vi bor ju i Frankrike.
Skickar man gratisprover till journalister eller bloggare i Sverige? Bjuder man in till gratisprovningar eller provningsluncher i Sverige? Bjuder man skribenter på resor till vindistrikt? Det händer nog, tror jag.
Jag skulle vilja se den seriöse vinskribent som kan säga att han aldrig acceptera något gratis från producenter eller importörer. Jag tror inte han/hon finns.
Här är tre intressanta kommentarer på ämnet:
- 3 days in Lisbon and all I did was piss off a bull
- Dear FTC: I take samples (W Blake Gray), och
- Julia Sevenich My Policy on ”Freebies”.
Vad tycker ni?
