För att få lite substans i den diskussionen gjorde vi en kort och helt ovetenskaplig undersökning. Vi tog några viner ur listan och jämförde med priser från Chateauonline.com och 1855.com i Frankrike samt Berry Brothers & Rudd och Oddbins i England. Här är några av siffrorna. Priset i Sverige först, priset i England eller Frankrike sedan:
Domaine de la Solitude 17,62€ (Sverige) vs 15.68€ (Fr el. UK) (+1.94€)
Guigal Brune & Blonde 43.66€ vs 35€ (+8.66€)
Ch St Cosme blanc: 14,11€ vs 11€ (+3,11€)
Ch Beaucastel: 49,13€ vs 42.97€ (+6.16€)
Ch la Nerthe: 26,92€ vs 30€ (-3,08€)
Chave Hermitage: 144,43€ vs 171€ (-26.57€)
Coursodon St Joseph: 18.49€ vs 17,50€ (+1.01€)
Det variera en del alltså. Ibland dyrare i Sverige och ibland billigare (Chave dessutom anmärkningsvärt billigare). Men det är svårt att jämföra, t.ex. därför att det är svårt att hitta just de viner som finns i Sverige. Men det som kanske egentligen är mer intressant för de allra flesta är prisjämförelser på lite mindre exklusiva viner och där är det nästan omöjligt att göra en jämförelse utan att lägga ner en hel del tid på det. Men gissningen är nog att på lägre – vanligare – prisnivåer är vinerna mer systematiskt dyrare i Sverige. Men OK, låt oss säga, för debattens skull att fina viner ibland är ”billiga” i Sverige. Kan man verkligen utan att skämmas säga att det är bra och att vi bör behålla monopolet på grund av det? Nej, det tycker i varje fall inte vi. Varför ska svenska staten förse ett fåtal konsumenter med lyxprodukter under marknadspris? (Dessutom innebär ju det att staten i praktiken subventionerar konsumtion av lyxviner… Om man hade sålt Chave Hermitage till marknadspris i stället för till monopolpris så hade statskassan fått in mer – dvs en missad intäkt för staten.)
