Är vi vinkonsumenter beredda att stå för vårt miljöengagemang?
Eller är det bara läpparnas bekännelse?
Helt säkert kommer trenden för 2020 att bli fortsatt fokus på ekologiskt och hållbart. Många länders vindrickare visar tydligt att de vill ha mer och mer ekologiskt. Efterfrågan tror man kommer att öka dramatiskt de kommande åren. Vi kommer nog att se fler och fler producenter som slår om till ekologisk odling av kommersiella skäl snarare än av övertygelse.
Fram tills nu har det varit mycket ovanligt att producenter blir ekologiska av kommersiell hänsyn; de som byter till ekologiskt har nästan undantagslöst varit motiverade av att ”det är bättre”. Men med dagens stora efterfrågan blir det nog fler som blir ekologiska därför att ”det säljer bättre”.
Det ser man ju redan nu på all den vinreklam som kommer där marknadsförarna ohämmat – och ofta häpnadsväckande okunnigt – slänger sig med begrepp som de (uppenbarligen) inte förstår betydelsen av: ekologiskt, hållbart, naturligt, biodynamiskt, eller till och med ”organiskt”.
Besprutning blir man inte av med, även om man är ekologisk. Koppar och svavel ingår i varje eko-producents arsenal av skyddsmedel. Och vissa klagar på att de ekologiska kör traktorn oftare med ökat koldioxidutsläpp som följd.
Att vara försiktig med besprutning av vingården är bara en del i hållbarhetsarbetet, men det är en viktig del. Och kanske den största stötestenen i den ekologiska vinodlingen. Tänk om man kunde slippa, om inte helt och hållet, så nästan?
Det kan bli så i framtiden, men då talar vi inte om detta året, förmodligen inte ens de kommande fem-tio åren. Men det finns, och har funnits ett bra tag, druvsorter som drastiskt reducerar behovet av besprutning mot svampsjukdomar, Europas största gissel i vingården.
Tyskland (en föregångare) har sina, Frankrike har sina, Italien har sina. De kallas för resistenta druvsorter, ibland ”piwi”, och är korsningar mellan en druva från den europeiska Vitis vinifera-familjen och en (oftast) amerikansk druva med god motståndskraft mot sagda sjukdomar. Men syftet kan också vara att få fram druvor med bra tolerans mot höga eller låga temperaturer. De har återkorsats ett antal gångar så de har ofta ganska mycket europeiskt blod i sig, vilket ska garantera en bra smakprofil. I Italien har dessa druvor ibland namn som är förvillande lika en av föräldrarna: cabernet eidos, cabernet volos, merlot kanthus, sauvignon kretos osv. Är detta ett sätt att lura vindrickaren eller ett smart sätt att avdramatisera det nya?
Frankrike har (än så länge) valt att mer neutrala namn som inte säger något utom att det är en helt okänd druva.
Läs mer i notisen om de fyra nya amerikanska motståndskraftiga druvsorterna, som tagit 20 år att utveckla och nu lanserats, ett arbete som kunde gått väsentligt snabbare om genteknik varit accepterat i vinbranschen.
Vad är bäst? Att smyga in de här druvorna i viner utan att folk märker det eller att stolt basunerar ut på etiketten att detta är en artaban (fransk korsning), och därför ett miljövänligt vin? Hur kommer folk att reagera? Hur nyfikna/toleranta/seriösa om hållbarhet är vi konsumenter? Tillräckligt för att acceptera nya druvsorter från våra favoritdistrikt?
Detta blir testet.
Men egentligen, varför inte? Okända, lokala druvor från länder som Grekland, Moldavien, Georgien, Portugal och jag vet inte vad är ju högsta mode. Är artaban (Frankrike) konstigare än viorica (Moldavien)?
Än så länge så sätter Europas vinlagar hinder i vägen för de (flesta av de) resistenta druvsorterna. Men kanske kommer det att visa sig att alla dessa otroligt detaljerade regler kring vilka druvor och ibland i vilka proportioner som får eller måste användas, som många europeiska distrikt har idag, är helt förlegade. Istället planterar varje vinodlare de druvor som kräver minst besprutning och överhuvud taget bäst klarar de förutsättningar som råder runt vingården. Är det framtiden? Bra? Eller dåligt?
Det känns i alla fall inte riktigt som om vi är där ännu.
Nu över till två andra saker:
Vi kände oss otroligt hedrade när vi fick veta att vår senaste bok ”Languedoc-Roussillon, södra Frankrikes viner” blivit utnämnd till ”Årets bok, alla kategorier” av Gourmand Awards i Sverige. Det firades, tillsammans med många andra hedrade författare, på en middag på franska ambassadörens residens i Stockholm. Det kändes extra hedrande att vara där tillsammans med en av författarna till ”Factfulness”, Anna Rosling. Den boken fick ett alldeles särskilt omnämnande av Gourmand, mycket välförtjänt för en så viktig bok i en värld där allt för många inte tar hänsyn till fakta, saklighet och sanning.
Dessutom är det dags att tänka på dina framtida vinresor.
Det finns fortfarande lite platser kvar på några av vårens resor. Vänta inte för länge med att boka din plats.
Till hösten har vi ett tiotal vinresor på programmet, många spännande destinationer.
Vi har också redan publicerat de fullständiga programmen för vintern 2021, kanske något att tänka på nu i vinterkylan. Vore det inte härligt att komma med till Chile-Argentina, Sydafrika eller Nya Zeeland nästa vinter?
Men hur ska du välja vem du ska resa på vinresa med?
Ska du åka på ”reklam”-resa med några som framför allt egentligen vill att du köper vin från vissa producenter? Eller ska du resa med några som kan mycket om vin och om vinresor, som kanske skrivit tio vinböcker?
Ska du resa med någon som har ett internationellt renommé i vinbranschen och besöker 200 vingårdar varje år? Eller med någon som fixar till en resa emellanåt, mest från kontorsstolen?
Allt har sina fördelar och sina nackdelar.
Men vi hoppas att du någon gång väljer att resa med oss för det vore så roligt att träffas!
Britt & Per
Tipsa andra om Briefen !
[box type=”note” size=”large” style=”rounded” border=”full”]Det här är bara inledningen till senaste numret av BKWine Brief. Prenumerera på Briefen så får du nästa nummer direkt i din brevlåda.[/box]
