Hur ser en italiensk jul och julmåltid ut?
Italien är ett underligt land som är svårt att förstå sig på. Även för italienarna själva.
Det är ingen ordning i varken politiken eller i trafiken men när det handlar om mat och dryck måste man följa de regler som råder annars blir man antingen uttittad eller utfnissad – och i vissa fall till och med utskälld.
På många sätt och vis är samhället fortfarande väldigt traditionellt och gammaldags, både i hemmen, i skolan och på arbetsplatserna. Samtidigt producerar man i Italien de mest moderna bilarna, det lyxigaste modet och den internationellt gångbara designen.
Motstridigt, paradoxalt och underligt så det förslår, och som sagt, det är svårt att riktigt förstå sig på hur allt hänger ihop och ligger till. Även för den som bott och studerat i landet under många år.
Som om detta inte vore nog så har var och en av nationens tjugo olika regioner sin egen historia, dialekt och traditioner. Den lokala förankringen är stark och att säga att det lever kvar ett visst bytänkande är inte att överdriva.
För att ge ett konkret exempel, när det italienska landslaget spelar match så hejar man först och främst på det lokala lagets spelare och i andra hand på Italien.
Forts. nedan
Jul i alla hörn
Om man nu inte kan komma överens till vardags, tro inte att man kan enas under julen. Icke picke.
Det ska vara si i söder och så i norr och lite mittemellan i de centrala delarna. I en del regioner håller man fast vid den katolska seden med julkrubba och i andra regioner är man mer modern och där struntar man i krubban och köper gran istället.
I regionen Veneto, som ligger i nordöstra Italien, är den trettonde december ett av de viktigaste datumen under året. Då firar man helgonet Santa Lucia och det är fest och evenemang runtom i staden. Firandet av Santa Lucia slår själva julen.
I vissa delar av Italien firar man stort kvällen den 24 december medan man i andra äter en lång jullunch den 25. Varje region följer sina seder och bruk och det finns egentligen ingen gemensam nationell linje, mer än att det är Jesu födelse man hyllar.
Vare sig det handlar om julmiddag eller jullunch så gäller det att förbereda sig rent mentalt för att orka sitta till bords i de många, långa timmar som det tar att äta en riktig italiensk julmåltid. Det är bara italienska bröllop som är värre; då kan det hända att en lunch eller middag tar upp till sex eller åtta timmar. Jag tror att det längsta i matväg som jag själv har upplevt var en bröllopslunch i södra Italien som bestod av fjorton olika rätter. Utan att räkna in sidorätter och olika tilltugg. Riktigt så långt och mycket blir det inte under julen. Men nästan.
Jul hemma-hos i Toscana: vi börjar med aperitivo
Så här går det till hemma hos min mans familj som lever i Toskana.
Allt börjar förstås med en aperitif, stående, och stora fat fyllda med crostini som är de typiska grillade bröden med olika pålägg som är omöjliga att undkomma i Toskana. Påläggen består av gravad lax (inköpt på Ikea!), paté gjord på kycklinglever, salami, lufttorkad skinka, inlagda grönsaker och färskpressad olivolja.
Till det dricks ett mousserande vitt vin som ska komma från Italien, oftast en Prosecco, ett vin med lagom bubbel från regionen Veneto och billigare än den italienska champagnevarianten som kallas för Metodo Classico.
Forts. nedan
Till bords! A tavola. I primi
Sedan är det dags att sätta sig till bords och då väntar en omgång tortellini i hemlagad (vad trodde ni?) kycklingbuljong, en sats cannelloni fyllda med ricottaost och spenat gratinerade i ugn med bechamelsås och parmesanost (parmigiano reggiano) och, sist men inte minst, svärmors egen lasagne.
Just lasagnen brukar bli ett diskussionsämne. Var det inte för mycket bechamelsås i år? Är det lagom många lager med pastaplattor? Svärfar tycker nog att svärmor varit lite lat och inte kokat köttsåsen tillräckligt länge? Jag och två andra ingifta personer hävdar att lasagnen är bättre än någonsin tidigare. Det gör vi varje år och svärmor ser alltid lika glad ut av att få höra våra positiva kommentarer.
I Italien tycker man inte att det är ofint att öppet diskutera det man har på tallriken. Den som har lagat maten tar inte illa vid sig av att andra kommenterar det som bjuds. Alla vet och accepterar att var och en har sin egen smak och alltid kan man lära sig något nytt från någon annan. Dessutom är varje italienare övertygad om att just det egna receptet är det allra bästa så visst lyssnar man på de mest kritiska kommentarerna men med ett halvt öra.
Så håller det på tills alla primi-rätterna, det vill säga de ”första” rätterna, som ofta består utav pasta eller ris, är avklarade och alla verkar vara mer eller mindre nöjda. Vid det här laget har barnen redan tröttnat och det är tillåtet och springa ett par varv i vardagsrummet innan de får sätta sig ner igen. I Italien finns inget som heter barnbord utan alla familjens medlemmar sitter tillsammans vid bordet!
Forts. nedan
Nu är vi inte längre hungriga! Arrivano i secondi
Nu är det dags för i secondi, det vill säga omgång mat nummer två.
Svärfars del i jullunchen består i att förbereda de grillade köttspetten som tillhör kategorin secondi. Spiedini, grillspetten, tar det nästan en hel dag att göra. Man varvar skivad baguette som först omsorgsfullt gnidits in med olivolja och salvia med delar av lamm, kyckling och kaninkött som skurits i medelstora, fina bitar.
Sedan grillar svärfar spetten i husets vedugn och om han är röd om kinderna av värmen från ugnen eller av rödvinet han smuttar på medan han lagar maten det vet ingen.
Det är inte bara spätt som gäller. Nej då. Svärmor har lagat kanin i gryta och grillat kyckling. Det är sidorätter som stuvad kål, potatis och olika sallader.
En specialitet är svärmors små gröna ärtor som fått koka sig mjuka i vitlök, olivolja, socker, vatten, salt och peppar och som är de mest underbara ärtor man kan tänka sig.
Svärfars vintersallad kommer från grönsakslandet på bakgården som ligger tyst och vilande så här i vintertider men som trots det fortfarande producerar ett fåtal men finfina vintergrödor.
Och vad dricker man då? Bibite.
Till lunchen dricker man rött vin rakt igenom. Som med så mycket annat är italienarna väldigt lokala i sitt val av dryck och det ses som en självklarhet att det är toskanskt vin som hälls i glasen.
Bara till aperitifen tillåts utomstående viner eftersom toskanarna faktiskt erkänner att de inte är speciellt bra på att producera bubbelvin.
Och efterrätt!
Efter det att barnen sprungit ännu ett par varv i vardagsrummet så är det dags för efterrätten. Eller rättare sagt: efterrätterna. Det är en traditionell tiramisú som sätts på bordet tillsammans med en Pandoro farcito.
Pandoro är ett sockerkaksaktigt bakverk från norra Italien som är cirka trettio centimeter högt. Den säljs i färgglada kartonger som brukar stå uppstaplade i höga pyramidformade berg inne i matbutikerna så här till jul.
Den höga kakan har efter det att den inhandlats fyllts (farcito betyder fylld/garnerad), med chokladkräm, glasyr, nötter och strössel.
Att man inte får en allergisk chock av alla karamellfärger som säkerligen finns i alla de lustiga ingredienserna är ett rent och skärt under.
Finalmente, la grande finale o la penultima?
Till slut orkar inte ens barnen springa mer i vardagsrummet och när allt börjar bli lugnt och lite tyst och stolar börjar skjutas ut då kommer den efterlängtade lukten av kaffe. Riktigt italienskt espressokaffe. Med en liten grappa till.
Det är nog den bästa avslutningen man kan tänka sig.
