Ta seden dit man kommer, heter det ju och visst ligger det mycket i det. Man bör till exempel inte klaga på fransk frukost i Frankrike. (Inom parentes sagt har den faktiskt utvecklats mycket de senaste åren.) Eller begära bröd till frukost i Kina, som en italienske journalistkollega gjorde en gång. Han verkade inte kunna överleva utan bröd till frukost, trots att det nog fanns ungefär 102 andra rätter att välja på.
Varför reser man om man måste ha det som hemma?
Och dessutom har de ju inte ens gott frukostbröd i Italien.
Vad jag vill säga med detta är att man alltid ska äta och dricka det lokala var man än är. I möjligaste mån förstås. I Frankrike finns mycket lokalt att välja på. Inte minst så har man fina grönsaker, speciellt så här års.
Men hela året runt så är faktiskt sallader något som man äter mycket till lunch. Salade au chèvre chaud (varm getost) salade océanique (skaldjur), salade du Périgord (ankmage, godare än det låter, och torkat ankbröst) med flera matiga sallader är stående inslag på bistroerna i Paris.
I Frankrike tar man sina sallader seriöst. Och därför är min bästa pryl i köket, förutom korkskruven förstås, en salladsslunga. Jag kan knappast föreställa mig ett liv utan salladsslunga.
Här i Frankrike är dressing a och o på en sallad. Ofta är det en enkel men god vinägrett (vinaigrette?), gärna kryddad lite vitlök.
Jag minns fortfarande en av mina första upplevelser av denna en av den franska gastronomins mest rigida regler.
Jag var bjuden på en sommarlunch bland idel fransmän på landet någonstans utanför Paris. Alla skulle hjälpa till med lunchen. Min lott blev att blanda salladsdressingen. Vi var kanske ett 15-tal personer och naturligtvis var salladsskålen stor. Jag blandade till en dressing, enligt vad jag trodde var konstens alla regler. Hällde den på salladen och rörde om som man ska. (Jag har en gång sett en kypare blanda i dressingen i salladen på bordet – han rörde faktiskt i 10 minuter. Att blanda sallad är ingen lekmannagöra!)
I alla fall, stolt sätter jag fram min salladsskål på bordet och alla tar för sig av diverse mat. Jag minns inte något av denna lunch längre, förutom att en av gästerna smakar på salladen och säger ”det finns ju ingen dressing på salladen, den är oätlig!” Jag hade tagit för lite. Fransmän kan omöjligen äta sallad om den inte formligen är indränkt i vinaigrette.
Jag kröp ihop under bordet men kom upp igen en erfarenhet rikare.
Och investerade strax efteråt i en salladsslunga. Utan en sådan får man nämligen inte salladen torr. Och om inte salladen är torr så fastnar inte dressingen. Och då blir salladen om möjligt ännu mer oätlig för en fransman.
Om man nu har gjort en riktigt god sallad, kan man då dricka vin till den?
Det sägs ju att råa grönsaker hör till vinets fiender. Gör ni salladen på franskt vis, alltså blandar salladen ordentligt med dressingen på förhand så är det inga problem.
Låt inte gästerna blanda själva! Det går inte så bra på en tallrik.
Drick ett vitt, aromatiskt vin till. En Alsace-rieling, en italiensk pinot grigio, en sauvignon blanc. En bra och frisk syra passar utmärkt med de råa grönsakerna, ”indränkta” i god olivolja, kanske blandad med några droppar balsamvinäger.
[box type=”info” style=”rounded” border=”full”]”Njut av den lokala maten” är förstås ett huvudtema på BKWines vinresor. Lokala viner passar ofta bäst till den lokala maten. Kom med oss på en vinresa med BKWine så får du många tillfällen att prova utsökta viner till härlig lokal mat. Res på vinresa med vinexperterna![/box]
