Camilla Gjerde blev förälskad i naturviner 2008 när hon drack en siciliansk frappato gjord av Arianna Occhipinti. Så småningom föddes drömmen om att göra en bok om naturviner. Flera av hennes favoritviner görs av kvinnor och det blev bokens inriktning: kvinnor som gör naturviner.
Boken handlar om sju kvinnliga vinmakare, i Frankrike, Italien och Österrike. De får alla ett stort utrymme i boken. Camilla börjar med en kort inledning om vad naturvin är men därefter är det dessa vinmakare som är huvudpersonerna. De berättar om sina drömmar, sina liv, hur de arbetar. Det är intressant och välskrivet. Det är långa avsnitt om varje vinmakare och det är det som är bokens styrka. Man får en rejäl inblick i vad naturvin betyder för dem.
De talar om arbetet i vingården. Elena Pantaleoni på La Stoppa betonar vikten av att inte lämna jorden bar, att alltid ha en täckgröda i vingården. Helst ska man bara låta den vara, säger hon, men hon har märkt att en lätt plogning några få centimeter ner i jordlagret kan vara positiv. Att prioritera de lokala druvorna är självklart för dem alla. Dessa druvor är anpassade till de lokala förhållandena och de ger bäst lokal karaktär till vinerna.
Mycket handlar om tillsatser, att inte tillsätta några. Deras viner blir annorlunda, menar de. En av dem tar upp den intressanta frågan om vad som ska betraktas som defekt i ett vin. Är vinet verkligen defekt eller är det våra smaklökar som inte är vana?
Man kan ha synpunkter på vissa av de saker som de säger. Jag ifrågasätter starkt Arianna Occhipintis påstående att naturvin är bättre för hälsan och att man inte får huvudvärk dagen efter. Jag envisas med att tro att det beror på hur mycket man dricker. En av kvinnorna säger att hon certifierar sina druvor men inte vinerna, ett förfarande som i och för sig är möjligt men inte innebär att vinet får kallas ekologiskt. (Man får heller inte sätta ut det på etiketten; t.ex. är beteckningen ”vin gjort från ekologiskt odlade druvor” inte tillåten sedan 2012 då man kom överens om definitionen av ”ekologiskt vin”.)
Många av dem pratar om den jobbiga byråkratin (här tycker jag de överdriver lite) som gör att de hellre avstår från att certifiera sig ekologiskt. De vill heller inte buntas ihop med ”vanliga” ekologiska odlare. De tycker att reglerna för tillsatser i ekologiskt vin är alldeles för generösa. Men den ekologiska EU-certifieringen har alltid handlat mest om hur man arbetar i vingården. Att sätta upp regler för hur man arbetar inne i källaren är inte lika rättframt eftersom det då inte längre direkt handlar om miljön.
I böcker om naturviner glorifieras ofta ”förr i tiden”. Så även i denna bok. På flera ställen står det att naturvinsproducenter ”går tillbaka till traditionella metoder” eller använder ”urgamla traditioner för att behandla sina vinrankor och göra sina viner”. Men skadedjur och sjukdomar har alltid funnits och jordbrukare har alltid behövt skydda sin gröda. Förr använde man naturliga gifter (som innehöll kvicksilver, arsenik, bly…) och inte syntetiska. Men det betyder inte att de var ofarliga. Tvärtom.
Arsenik använde man sedan åtminstone 1800-talet i vinodling tills man på 1970-talet upptäckte att det var cancerframkallande. Gamla tiders viner gick heller inte fria från tillsatser. Antikens viner är bra exempel på det. I alla tider har vinproducenter varit måna om att få en någorlunda stabil produkt och ofta har det inneburit en tillsats av något slag.
Naturvinerna är en spännande nisch som mer och mer påverkar vinbranschen i stort. Men det blir, som så ofta i naturvinssammanhang, för mycket av ”vi har rätt och de har fel” eller ”vi är de goda och alla andra är de onda”. EU-certifieringen driver den ekologiska odlingen framåt, så vi behöver de ekologiska odlarna som tar byråkratin vid hornen och certifierar sig även om de sedan, inne i källaren, väljer att använda några av de tillåtna tillsatserna.
Men oberoende av detta så är boken läsvärd, framför allt för de fina producentporträtten.
Boken är på engelska.
