Blint eller inte blint, det är frågan | Ny BKWine Brief ute, nr 178

Blint eller inte blint, det är frågan. Svaret är enkelt!

Är det bättre att prova viner blint, halvblint eller öppet? Den frågan har dykt upp flera gånger under den senaste tiden. Jag har de senaste månaderna varit på vinprovningar, vinseminarier och i juryn i vintävlingar där den frågan varit mer än en bisak eller kuriosa.

När jag säger ”prova blint” här menar jag att man vet absolut inget om vinerna man provar. ”Halvblint” betyder ofta att man vet vilka viner det är men inte i vilken ordning. Här menar jag dock något annorlunda: att prova en serie viner där man har fått veta ungefär vilken typ viner det är, t ex ”vit bordeaux”. Öppet kräver ingen förklaring.

Mitt svar är enkelt: Om man så objektivt som möjligt vill bedöma kvaliteten på ett vin så bör man prova det helt blint. (Läs dock här om att bedöma ”objektivt”.)

Mest relevant är detta kanske när man är någon typ av ”domare” i t ex Concours Mondial de Bruxelles (där jag var tidigare i våras), International Wine Challenge och liknande, eller varför inte Systembolagets nyhetsprovningar. Då är ju syftet att ge någon slags kvalitetsbedömning. Då bör man, om möjligt, prova helt blint.

Vet man något om vinerna så blir man genast påverkad av ens förväntningarna på den typen av vin, och då får man oundvikligen en diskrimineringsfaktor i bedömningen av vinet.

En del personer tycker att man bör veta vilken typ av vin det är. Så gör de t ex på Decanters vintävling. Vinerna är indelade i grupper, ofta baserat på appellation och eventuellt pris. Fördelen med det, anser vissa, är att man då kan bedöma vinerna utifrån vad de ”bör” ha för karaktär eller vad gäller ”typicitet” (ursprungsäkthet). Men då missar man, i min mening, poängen. Måste men veta vad det är för typ av vin för att uppskatta dess kvalitet så kanske det inte är så bra som man vill få konsumenten att tro.

Två exempel från Concours Mondial. Vi hade en serie av ett tjugotal röda viner som var ganska lätta dessutom ljusa, de hade hög syra och massor med kärva tanniner. Överlag gav vi dem ganska låga poäng; obalanserade, kartiga och vresiga i genomsnitt. Det visade sig (i efterhand) vara en serie med nebbiolo från Piemonte. En vintyp som idag är supertrendig och mycket högt lovordad. Hade vi från början vetat vad det var hade vi säkerligen – pavloviskt – bedömt vinerna som bättre än vad vi nu gjorde.

Ett annat exempel: En serie med ett tjugotal vita viner, överlag kraftfulla, komplexa, nyansrika, en del med mycket fin stringens och mineralitet. Höga poäng. Det visade sig vara pinot gris/blanc från Tjeckien. Där gör de väl inga bra viner?… hade säkert alla av oss i juryn som förutfattad mening. Men si, det gör de! Med förkunskapen att det var tjeckiska viner hade poängen säkerligen glidit ner.

Med andra ord, vill man efter bästa förmåga bedöma kvaliteten så ska man prova blint. Helt blint. (Med ett litet tillägg: man bör gärna också undvika att ägna sig åt en gissningslek och försöka komma på vad det är. Då förstör man oundvikligen sin egen neutralitet.)

Det här är ingen kritik mot vindomare eller vinkritiker, eller mot helt vanliga (blind)vinprovare. Det är bara en beskrivning av människans svaghet, eller subjektiviteten och psykologin i att bedöma viner.

Det finns otaliga exempel på att ens förväntningar direkt påverkar ens uppskattning och bedömning av ett vin.

Sensmoral:

Först: Prova blint om du vill bedöma viners kvalitet.

Och sedan: Har du ett mycket exklusivt eller dyrt vin så servera det inte blint. För att uppskatta ett sådant vin till sin fullo bör man veta att det är dyrt, ovanligt eller exklusivt. Därav vikten av marknadsföring för dyra viner. Vet man inte att det är dyrt så smakar det inte lika gott…

Britt & Per

Tipsa andra om Briefen!

[box type=”note” size=”large” style=”rounded” border=”full”]Det här är bara inledningen till senaste numret av BKWine Brief. Prenumerera på Briefen så får du nästa nummer direkt i din brevlåda.[/box]