Något har hänt med de rosa vinerna. Folk dricker rosévin som aldrig förr. Från den soliga terrassen i Provence har rosévinet vandrat in i de fina salongerna och blivit högsta mode. Och när nu fler och fler producenter börjar göra prestige-roséviner med dyra prislappar så ställer man sig frågan: [pullquote position=”right”]kan roséviner någonsin bli “stora” viner?[/pullquote]
Trendigt eller inte, visst är det mycket lättare att tycka om rosé nu, när det är både friskare och torrare i stilen. Aromerna av röda bär är fortfarande rosévinets stora attraktion men strukturen har blivit bättre och syran friskare. Och inte minst är det fler producenter som låter sina roséviner jäsa ut helt och hållet och bli torra.
Detta gör att rosévinerna idag känns mindre ”saftlika” och mer seriösa. Vi ser idag lika ofta rosévinet på matbordet som i bersån. Odlarna själva rekommenderar det till allt från grillad fisk eller sushi till fågel och curryrätter.
Detta är den svenska versionen av Britts artikel Fashionable pink: Rosé wine is conquering the world, ursprungligen publicerad på Forbes.com.
Visst anses rosén fortfarande som ganska opretentiös av de flesta vindrickare. Men för den skull är den inte alls så lätt att göra, tycker odlarna själva. Det är tekniskt krävande att göra en rosé, säger många producenter. Tekniken kommer både från vitvins- och rödvinstillverkningen. Det gäller att jobba med svala temperaturer och skydda must och vin från oxidering. Och att få just den färg man vill ha är inte så uppenbart som man kanske tror. Det gäller att veta exakt när man ska avbryta skalkontakten.
Vilka druvor?
Idag är det väl knappast någon som tror att ett rosévin görs genom att blanda vitt och rött vin. I och för sig är detta inte så långt från sanningen eftersom metoden är tillåten för rosa champagne. Den höll på att bli tillåten även för rosévin inom EU för några år sedan men producenterna från Provence protesterade högljutt och förslaget drogs snabbt tillbaka.
Rosévinet görs alltså av blå druvor. Bara i undantagsfall blandar man in gröna druvor. Provence har till och med sin egen rosé-druva, tibouren. Det är en blå druva som nästan enbart används till rosévin. Den ger en trevlig karaktär av vilda kryddörter till vinet. Men i stort sett vilka blå druvor som helst kan användas till rosé.
Vilken druva man använder har betydelse för rosévinets färg och smak även om skalen avlägsnas från musten på ett tidigt stadium. Rosévinerna från Bandol vid Provence-kusten hör till de mest uppskattade av rosékännare. Druvan är den karaktärsfulla mourvèdre. Vinerna från Tavel i södra Rhône-dalen, ett klassiskt rosévin, görs på grenache, syrah och mourvèdre som ibland kompletteras med två gröna druvor, clairette för blommighet och bourboulenc för friskhet.
Provence, den mest rosa regionen
Säg rosé och de flesta tänker Provence, vilket är helt naturligt. Nästan 90 % av produktionen här är rosé. Turisterna älskar att dricka rosé under sina semesterveckor. Det märks, mycket av Provence-rosén konsumeras på plats.
Är det en nackdel för Provence att så stor andel av vinproduktionen är rosé? Vissa verkar tycka det. De som gör rött och vitt är frustrerade över att dessa viner inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Vissa vinjournalister oroar sig över att Provence aldrig kommer att bli betraktat som en seriös vinregion. Men rosévinet har gett Provence en finansiell stabilitet, nog så viktigt. Och om folk vill ha rosévin, varför inte fortsätta producera?
Alla länder gör roséviner idag och produktionen stiger stadigt. Europa dominerar stort med 75 % av produktionen. Och i Europa ligger Frankrike i topp. Nästan 10 % av världsproduktionen idag är rosévin.
Vackert rosa, men vilken nyans?
Den vackra färgen är en stor tillgång för rosévinet. För vinbonden gäller det att bestämma vilken rosa nyans han vill ha på sitt vin. Roséviner kan vara allt från så ljusa att de är förvillande lika vita viner till att mest likna ljusa rödviner. Den rosa färgskalan är oändlig.
I Provence är det den riktigt ljusa färgen som gäller. Ibland så blek att man bara anar färgen. Fransmännen tycker om denna bleka rosé som görs med en teknik som kallas direktpressning (pressurage direct). Man pressar druvorna och musten får överhuvudtaget ingen övrig kontakt med skalen. Musten blir bara lätt färgad av själva pressningen.
Vill man ha mer färg låter man musten vara i kontakt med skalen en kortare eller en längre stund. Det kan röra det sig om allt från 20 minuter till 20 timmar. Man håller temperaturen låg så att jäsningen inte sätter igång.
En speciell metod kallas saignée, som kan översättas med att man blöder eller åderlåter tanken. Man tappar då av en del must från rödvinstanken efter en viss tid och den must som blir kvar får då större andel skal i förhållande till must. Resultatet blir ett fylligare rödvin och den must man tappar av blir ett rosévin.
Nackdelen för rosévinet är att det blir en ”restprodukt”. Det betyder att druvorna har skördats vid den tidpunkt som passar det röda vinet, vilket i många fall är för sent för att göra ett riktigt bra rosévin. Druvorna till ett rosévin bör skördas tidigare för att vinet ska få en bra och frisk syra.
Upp ett pinnhål till i vinhierarkin?
Fler och fler rosévinsproducenter, framför allt i Provence, gör nu prestige-rosé. Rosévinet är nu accepterat som ett ”riktigt” vin, så varför inte sikta ännu högre? Men hur högt i prestige och kvalitet kan egentligen ett rosévin nå?
Läs om världens dyraste rosévin i nästa roséartikel som publiceras om några dagar: Världens dyraste rosévin.
Detta är den svenska versionen av Britts artikel Fashionable pink: Rosé wine is conquering the world, ursprungligen publicerad på Forbes.com.
