Jag ska villigt erkänna att jag är barnsligt förtjust i Moselvin. De flesta av mina vinpreferenser kommer och går lite, har jag märkt, men Mosel är en sann fixstjärna. Om superlativen haglar i den här artikeln är det alltså kanske inte enbart Dr. Loosens förtjänst, även om det faktiskt var en flaska av deras Wehlener Sonnenuhr spätlese som slungade mig rätt in i Moselhimlen för några år sedan.
Men vad är det då som är så fantastiskt med Mosel? Jag kan särskilja inte mindre än sex orsaker, därmed inte sagt att min lista är komplett.
För det första är det druvsorten, riesling, vars syra och elegans ju gör att det går att skapa bra vin nästan oavsett var druvorna odlas. Moseldalens mikroklimat och skifferjord råkar dessutom vara idealiska för att odla riesling.
För det andra är det mineraliteten i vinet, som Mosel i och för sig delar med flera andra tyska vindistrikt, exempelvis Rheingau och delar av Nahe och Rheinhessen.
För det tredje är det de spännande, på samma gång förutsägbara men ändå oförutsägbara aromerna som framträder tydligare och tydligare allt eftersom vinets ålder ökar. Kommer vinet att smaka gummi och diesel eller inte, och i så fall hur mycket? Kommer sötman att ha ”ätits upp” av lagringen? Hur mycket honung och torkade aprikoser kommer det att dofta och smaka? Kommer rent av för riesling udda men underbara smaker som svarta vinbär (karaktäristisk för Piesports bästa lägen) att skönjas?
För det fjärde är det att smakerna är så goda, både i ungt och moget vin. Till och med den omdebatterade petroleumtonen, som många kvalitetsodlare försöker undvika eller åtminstone begränsa, är i mitt tycke högst angenäm.
För det femte vågar man i Mosel ”offra” alkoholstyrka till förmån för sötma och elegans. Det gillas naturligtvis inte av alla, men jag är övertygad om att även många av de stackare vars bild av halvtorrt tyskt vin förstördes av Liebfraumilch i ungdomen skulle uppskatta högkvalitativt prädikatsvin om de bara gav det en chans.
För det sjätte är det den perfekta balansen mellan syra och sötma som är så specifik för Mosel (även om den under stundom också förekommer i varierande omfattning riesling från andra distrikt). Jag har till och med skapat ett eget ord för den: Moselglädje (Moselfreude). Det är ett fenomen som är svårt att beskriva – balans mellan syra och sötma duger liksom inte. Jag upplever det som om en viss sorts syra (rimligen har det med vinsyra och någon mer substans att göra, men anledningen till fenomenet skulle mycket väl också kunna vara sensorisk snarare än kemisk) på något underligt vis skapar, som Ernst Loosen uttrycker det, en spänning (”tension”) mellan syran, aromen, mineraliteten och sötman som gör vinet alldeles exceptionellt gott.
Moselglädje
Jag blev glad när Ernst Loosen, den världsberömde vinmakaren som driver Dr. Loosen, tycktes hålla med mig om att det finns en alldeles speciell Moselglädje. Han tror för övrigt att orsaken är skifferjorden i Mosel, vilket är en hypotes jag inte kan uttala mig närmare om utan att ge mig ut på alltför sank mark, geologisk-metaforiskt sett. Att skifferjorden på Moseldalens sluttningar bidrar med det kalium som är orsaken till den tydliga mineraliteten i Moselvin är åtminstone oomtvistat, så vi har i alla händelser all anledning att glädjas åt den speciella jordmånen.
Ernst Loosen ledde provningen som är anledningen till den här artikeln: en lunchprovning på restaurang Pubologi i Stockholm. Provningen var organiserad på ett genomtänkt sätt, där det aktuella sortimentet parades ihop med äldre motsvarigheter från klimatmässigt likartade år. Således provades Wehlener Sonnenuhr spätlese 2010 jämte samma Prädikat och Einzellage årgång 1985 och Erdener Treppchen kabinett provades både i årgång 1996 och 2010. Av dessertvinet Wehlener Sonnenuhr beerenauslese som nyligen släpptes på Systembolaget i årgång 2006 bjöds också årgång 1976.
Utöver dessa provades också ett par pinot noir-viner från Dr. Loosens med Jay Somers samägda vingård J. Christopher i Oregon och ett par rieslingviner som inte var vingårdsbetecknade. Det första av dessa, Dr L 2011 (nr 7218, 79 kr), är varken ett prädikatvin eller vingårdsbetecknat, men den aktuella årgången är av så hög kvalitet att man lätt skulle kunna missta den för ett högre klassat vin. Till Dr L köps högklassiga skifferjordsodlade druvor in från olika producenter i Mosel; vinet är ståltanksjäst och tänkt att vara en typisk Moselriesling i karaktären. Süssreserve, alltså en extra dos söt druvmust, tillsätts aldrig.
Doften var druvtypisk och mineralig, med päron och citron som dominerande aromer. Smaken var som sig bör frisk, aptitretande syrlig, mineraltypisk och tilltalande med smak av främst päron. Som Ernie Loosen uttryckte det är vinet ”slightly fruity”, alltså aningen restsött. Tekniskt sett skulle man kunna definiera vinet som feinherb, men lyckligtvis väljer importören och producenten att inte skriva ut den beteckningen på flaskan – ett av problemen med tyskt vin i allmänhet är den för oinsatta konsumenter obegripliga floran av kvalitetsbeteckningar. I Systembolagets beskrivning av vinet, som ju finns lättillgänglig för konsumenterna, framgår det med önskvärd tydlighet att vinet inte är helt torrt. Dr L är idealiskt som fördrink eller till asiatisk eller annan mat där sötman i vinet pareras av sötma i maten och kanske dessutom chilihetta.
Därnäst provade vi Dr. Loosen Erdener Treppchen kabinett, årgång 1996 respektive 2010. Den senare är tillgänglig på Systembolaget, nr 74103, 139 kr. Det äldre vinet var ganska mörkt i färgen och doftade typiskt rieslingmoget: torkad aprikos och hummer. Smaken var oväntat torr (doften indikerade ett sötare vin) och helt utan petroleum. 1996 och 2010 var mycket likartade år hos Dr. Loosen – halterna av syra och socker var i stort sett identiska i musten, med mycket hög syra (10,5 g respektive 10 g) och lagom sötma (ca 50 g per liter).
I det äldre vinet hade sötman dock till stor del försvunnit vid det här laget, och årgång 2010 upplevdes som väsentligt mycket sötare. Erdener Treppchen kabinett 2010 doftade svalt mineraligt, med mycket citron och friskhet i doften, men ingen päronarom. Moselglädjen var total i det här vinet, med perfekt balans mellan syra och sötma, helt ren smak och lite spritz. Kabinett är ofta det Prädikat där Moselglädjen framträder allra tydligast.
Dr. Loosen Wehlener Sonnenuhr spätlese provades också i två årgångar, 1985 respektive 2010. Här var det äldre av vinerna emellertid inte alls så moget som i fallet med Erdener Treppchen kabinett, utan färgen var fortfarande ljus och även om en antydan till aprikosmognad fanns i doften så var vinet fortfarande mycket friskt. I Dr. Loosens Wehlener Sonnenuhr spätlese 1985 fanns också en mycket elegant och tilltalande mineralig rökighet. Smaken var söt men inte plågsamt söt, och syran något lägre. Vinet var dock balanserat och gott.
Offra stabilitet för naturlighetspoäng? Inte Ernie.
Den aktuella årgången av samma vin, Wehlener Sonnenuhr spätlese 2010, som finns tillgängligt på Systembolaget för 199 kr (nr 95117) hade en extremt mineralfrisk doft. Smaken var lite druvigare och hade övrigtvis alla de egenskaper som man bör kunna förvänta sig av en spätlese från ett bättre Einzellage, inklusive massor av Moselglädje. Men hur kommer det sig då att spätlesen från 1985 inte är i närheten av lika mogen som kabinetten från 1996? Ernie Loosen berättade att man under 1990-talet på grund av influenser från främst USA minskade mängden svavel som tillsattes i vinet. Trenden att svavla mindre har idag spritt sig runt om i världen och blivit ännu extremare hos producenter som tillverkar så kallade naturviner som helst inte ska innehålla några tillsatser alls enligt många förespråkare av naturlig vinproduktion.
Hos Dr. Loosen har man dock inte alls anammat den filosofin, utan när man insåg vad resultatet blev av att minska svavelmängden valde man att istället återgå till de tidigare högre nivåerna. Ernie Loosen vägrar att offra vinets stabilitet och lagringsduglighet för att vinna naturlighetspoäng.
I samma spätlese-flight provade vi också Dr L Bernkasteler Kurfürstlay spätlese 2010. Dr. Loosens princip är att endast använda namnet Dr. Loosen för viner från Einzellagen, alltså vingårdsbetecknade viner. Bernkasteler Kurfürstlay är ett Grosslage, en typ av indelning som innefattar ett större område än en enda vingård. Vinet är följaktligen billigare, 99 kr på Systembolaget (nr 7203), och inte av fullt så hög kvalitet. Därmed inte sagt att vinet på något sätt är dåligt; tvärtom erbjuder det möjligheten att köpa en fullt korrekt Mosel-spätlese utan att spendera fullt så mycket pengar.
Doften var ganska Moseltypisk men mer subtil och mindre mineralig än de exklusivare vinerna. Smaken var rejält söt men balanserad av syra och Moselglädje fanns också i riklig mängd. Skillnaden mellan den dubbelt så dyra Wehlener Sonnenuhr och Bernkasteler Kurfürstlay är främst att det dyrare vinet är något elegantare tack vare sin mer komplexa och mineralrika doft och smak. Båda vinerna är klart prisvärda – personligen spenderar jag gladeligen den extra hundringen för att få det bättre vinet.
Pinot Noir? Ja, varför inte.
Sedan några år tillbaka äger Ernie Loosen en vingård i Willamette Valley i Oregon tillsammans med Jay Somers och till varmrätten gavs tillfälle att pröva ett par pinot noir-viner därifrån. Visserligen gillar en del tyskar att dricka mogen riesling till traditionella kötträtter, särskilt vilt, men Pubologi serverade gourmetmat av modernaste snitt och det hade kanske varit väl magstarkt till och med för en Moselgalning som jag att ge sig på en med svenska mått så vågad kombination. Kombinationen som bjöds var däremot ypperlig.
Inget av vinerna finns olyckligtvis tillgängligt för svenska konsumenter – importören har övervägt att introducera dem i beställningssortimentet, men Systembolagets noggranna efterlevnad av EU:s krav på vilken information som måste finnas var på vinetiketter har hittills gjort att det inte bedömts vara värt att göra för så dyra, smala viner som dessa. J. Christopher Pinot Noir 2008 hade intensiv och komplex doft av såväl bär som röd och mörk frukt. Det doftade lite druvtypiskt källare, gummi, kryddor och kokta grönsaker på ett tilltalande sätt som påminde om Spätburgunder. I smaken fanns viss strävhet, frukt, bär, lite blommor och bra längd.
J. Christopher Dundee Hills Pinot Noir 2007 var mer moget och elegantare i doften, med tobak, komplex frukt, mogna bär, cigarr och ”äkta” (färska) svarta vinbär i doften. Det här vinet var stramare, tuffare i tanninstrukturen och något mer alkoholdominerat, men bärigt och med fin frukt i smaken. 2007 hade druvorna något lägre mognad än 2008, som var ett bra år då druvorna fick mogna ordentligt. Inget av vinerna är filtrerat; det behövs inte eftersom de stabiliserats genom att ha behållits länge i faten.
Det yngre vinet beskrev Ernie Loosen som ”over-barreled” eftersom det lagrats på ekfat så länge som 18 månader, men jag uppfattade inte något av vinerna som överekat. Spännande, välgjorda viner från ett intressant område. Oregon ser jag fram emot att pröva mer vin ifrån – tyvärr är bara ett trettiotal viner tillgängliga på Systembolaget idag, och dessa endast i beställningssortimentet. Flera är dessutom i skrivande stund slutsålda.
Slutligen provade vi två årgångar av Wehlener Sonnenuhr beerenauslese, alltså dessertvin gjort på druvor som angripits av ädelröta. I båda årgångarna var 100 % av druvorna botrytisangripna. Den äldre referensårgången var 1976; vinet var vackert och djupt gult i färgen och hade gummi, rök och mineral i den annars som väntat aprikos- och honungsdominerade men ändå friska doften. De för botrytisangripna viner typiska aromerna fanns förstås också i smaken, som var fräsch och dessutom oväntat lätt i fråga om sötma – det är knappt så det går att kalla det för ett renodlat dessertvin. Ett tydligt exempel på hur den upplevda sötman minskar allteftersom sött vin åldras. Om jag inte hade vetat att vinet var så gammalt hade jag trott att det var en minst tio år yngre auslese eftersom vinet fortfarande var så fräscht och sötman inte dominerade.
Den nu aktuella årgången av samma vin är 2006, som lanserades i det minimala storleksformatet 187 ml på Systembolaget i april (99 kr, nr 5364). Föga förvånande är sötman betydligt mer framträdande i det här vinet, men det är inte för den skull plågsamt sött, utan frisk syra balanserar. Det här vinet är ännu ungt, med citrus och knappt torkade aprikoser i dominans i både smak och doft. Ernie Loosen beskrev 2006 som den bästa dessertvinsårgången hittills under 2000-talet och tycker att det beerenauslesen är för ung att dricka nu, men det är förstås en smaksak.
Slutsats: Förstklassig Moselglädje kommer även fortsättningsvis att vara min främsta association när jag ser Dr. Loosens karaktäristiska etikett.
Peter Modin skriver på BKWine Magazine om provningar hos vinhandlare och vinimportörer i Sverige. Läs mer artiklar av Peter genom att klicka på hans namn i början på artikeln.
[box type=”info”]Gör allt detta dig sugen att själv på plats utforska vinproducenter och vindistrikt? Då kanske du ska komma med oss på en av BKWines vinresor och matresor till något av världens vindistrikt![/box]
